Så går vi in i juni. Det är officellt sommar och stan jag bor i vibrerar. Dagarna är långa och flyter samman, ena dagen är jag på Malta för att nästa dag sitta på min balkong och planera cykelrutt ute på Ekerö.
Jag funderar en del på vad som har varit och vad som är på ingång. Reflekterar vad jag kunde ha gjort annorlunda och hur nya beslut i livet har format var jag är och känner just nu. Just precis i detta nu.
I juli “jobbar” jag min sista dag på SOS International. Min uppsägning som har löpt under min tjänstledighet är slut och jag kommer då ta 2 veckor semester för att i augusti komma tillbaka med ny energi. Då som egen. För även om jag har betalt ut min egna lön sen mars månad och stängt året med bra siffror så har det det inte känts “på riktigt”. Det gör sällan det när man har en livlina och när den klipps av och verkligheten kommer ifatt en att nu, nu är det verkligen på riktigt, ja då börjar tankarna virvla runt likt vita aspblommor i luften.
En gammal bekant från min hemstad skrev till mig häromdagen, en person som aldrig riktigt har varit min vän, men som under senaste åren lämnat små hejjarop längs vägen, som har visat sig vara den större människan och på sitt sätt bett om ursäkt för den många gånger ifrågasättande och lite lätt hånande jargongen mot mig. Person frågade hur jag mådde efter året som har varit och om besluten som nu har lett till frihet och oviss framtid stressade mig, speciellt med tanke på att jag i princip är den sista kvar från min klass som inte har barn. En genuint ärlig fråga där en viss ton av omtanke sipprade fram och som fick mig att fundera en stund.
Om jag är stressad? Nej. Om jag känner sorg över att jag vilken dag som helst den närmsta veckan om allt hade gått bra hade varit mamma? Nej,inte längre. Jag kände. Men nej, inte längre. Det var inte min tid och livet var inte riktigt redo riktigt än. Det finns mer för mig att göra för mig själv. Jag väljer att se det på det sättet. Därför blir jag heller inte stressad av att vara 31 år gammal med oviss framtid och inte längre fast anställning som ger mig som kvinna i ett land som är oerhört välorganiserat en trygg framtid. Det finns inga rätt eller fel när det kommer till barn. Det skiljer sig mellan småstäder och större städer hur man väljer att göra med sitt liv och valet att skaffa barn. Jag kan inte sitta och tänka på vad mina gamla klasskompisar gör i in hemstad, hur de lever sitt liv och vilka val de tar. Lika lite som de ska tänka på vad andra gör. Var och en har sin tidslinje och sina val att göra. Det enda jag kan bli stressad över är att mäns tidsram för att bli föräldrar är bra mycket längre än kvinnors och jag kan, för att vara helt ärlig, bli förbannad över att deras liv påverkas minimalt fram tills den dagen de faktiskt har barnet framför sig. Ansvaret, omställningen och “pausandet” av livet som många gånger sker under en graviditet hamnar helt och håller på kvinnan. Och därför väljer jag att tänka så lite så möjligt på det nu, för jag vill inte att det ska ta mer energi än nödvändigt från mig.
Jag vet inte om något av det jag skriver hänger ihop, men det gör inte så mycket, det heller.
14 svar till “Tankar från köksbänken”
Jag känner så igen mig i dina olika tankar och perspektiv kring detta med att inte ha barn. I min omgivning är jag rätt ensam i denna sits så tack för att du ventilerade detta och gjorde det lite mindre ensamt och stigmatiserat att vara 30+ utan barn (än?).
Det behöver liksom inte vara så dramatiskt, måste man veta? Måste man veta när? Kan man bara inte få vara i nuet? Du är inte ensam <3
Min man ville ha barn mkt tidigare än jag. Men jag kände mig heller inte klar med allt jag skulle göra. Sen insåg jag att jag ju aldrig kommer bli klar! När arvsmassan var drygt 3 mån var jag däremot klar med att vara hemma. Så jag startade företag, han var med på alla möten. Ibland kände jag mig som en sån cool morsa man ser på film, ibland som ett vrak…
Visst måste man anpassa sig, den inte så mkt som många tror, jag menar barnet är ju inte riktigt egna preferenser och hänger ju glatt med på så mkt föräldrarna vågar göra…
Glad att det gick bra och att du körde på efter dina egna preferenser – blir oftast bäst då. Heja dig! 🙂
Känner igen mig fullkomligt i det du skriver, framförallt gällande barn. Är den “siste” i min umgängeskrets som skaffar barn och är gravid just nu men att det främst är jag som kvinna som måste pausa allt under graviditeten medan min respektives liv fortsätter som vanligt fram till BF samt hur man plötsligt blivit allmänhetens egendom i att peta på och kommentera hur man ser ut och lever.
EXAKT. Du förstår precis vad jag menar. Men du, stort grattis – du kommer bli en fantastisk mamma. <3
Känner så igen mig i det där med stressen över livet. Men det är väl typ samhället som har skapat normerna?
Jag är ”bara” 25, men känner att jag måste åstadkomma saker för att vara ok. På det även ha ett mål med livet. En man och två ungar.
Lever dock själv (tycker det är skönt att styra mitt eget liv och inte anpassa mig efter någon annan), har inga barn (är inte alls säker på om jag kommer vilja ha barn?) och heller inte något särskilt mål.
Det där kan ändras. Såklart.
Men att alla gör olika val och vi måste acceptera att inte alla väljer lika liv. Eller väljer att lägga pengarna på samma saker. Man måste göra det som känns mest rätt för en själv!
Ja men verkligen, samhället är en stor bidragande faktor till att många känner såhär. Känner igen det där med att känna stress över att åstadkomma vissa saker innan en viss ålder. Gör din grej, då blir det allra bäst. Stor kram!
Jag visste att jag förmodligen hade en klocka som tickade fortare än andras så vi tog ett aktivt beslut vid 31 om att försöka oss på ett barn. Hade gärna väntat längre men det gick inte.
31 är annars ingen ålder tycker jag. Finns gott om tid för den delen av livet för de flesta av er där ute.
Ja, man säger det, men samtidigt så är det tiden som i alla fall för mig och vissa som jag känner som är i samma sits är ett orosmoment, för den tickar på ändå. 🙂
Nu blev jag så provocerad att jag bara måste lämna en kommentar. Menar du att en bekant (dvs ej bästa kompis) har frågat dig om du känner dig stressad för att alla andra i din gamla klass har skaffat barn? Man upphör aldrig att förvånas över folks förmåga att lägga sig i sådant som inte rör dem. Jag är också 31 och har äntligen landat i att om jag inte vill skaffa barn så behöver jag faktiskt inte, det är mitt liv och ingen annans. Fortsätt med det du gör du är en stor inspirationskälla! <3
Japp, det stämmer. Det är inte första gången det händer. Folk har en fantastisk förmåga att intressera sig för andras liv, på gott och ont. 🙂
Det här inlägget behövde jag läsa. Du är så klok! Jag är 31 och jag börjar bli smått stressad över det här med barn, mest för att det känns som att alla runtomkring mig börjar skaffa barn. Blir irriterad på mig själv. Känner mig inte riktigt redo än, det finns saker både privat och i arbetslivet jag vill hinna med först. Brukar tänka på (för att lugna ner mig själv) att min mamma fick mig när hon var 33 och min yngsta lillebror när hon var 39.
Slutligen, tack för att du är en sån inspiration!
Jag brukar också försöka tänka så! Och att det finns många inspirerande kvinnor som har blivit gravida runt 36 eller äldre. Det är faktiskt inte en omöjlighet! Stor kram