JOANNA SWICA

När jag stod i säkerhetskön till vår gate där flighten från Singapore till Denpasar stod kom jag att tänka på en sak. Något som jag alltid tänker på men aldrig riktigt reflekterar över. När jag stod där och drog av mig mina skor och plockade ur datorn från fodralet så noterade jag hur två köer bildades till säkerhetsdetektern men att kvinnorna hänvisades till en av dem medan männen gick igenom båda. Varför? Jo för kvinnor skulle visiteras av en kvinna. So far so god. Så jag testade, som jag alltid gör och ställde mig i andra kön samtidigt som jag signalerade att det var helt okej att bli visiterad av en man. Jag fick avslag direkt och hänvisades till den andra kön, trots att jag kunde visiteras av vem som helst, men det spelade ingen roll. En kö gällde för oss kvinnor medan männen – ja de gick kors och tvärs i vilka köer de ville. Det kanske inte spelar någon roll och ingen skada skedd på något vis. Men jag uppmärksammar dessa små små skillnader i det dagliga livet och det förbryllar mig hur vi ofta går igenom dagar, veckor utan att reflektera över sidostegen vi tar för att släppa förbi män som knappt tittar framför sig och ser att vi kommer. Hur de bara förväntar sig att vi ska flytta på oss. Hur vi anpassar oss, många gånger motvilligt, men rädslan kring vad som händer annars är större. Hur vi tolererar och accepterar, samt tillåter oss att vara ännu en kvinna som i historien gör något för att det alltid har varit så.

Jag funderar mycket på detta och jag är inte nöjd över utfallet, vilket märks i mina val och åsikter, beslut som tas och uppfattningar som formas. Varje dag blir jag lite modigare och djärvare. Och det känns bra, för jag vill inte bara acceptera utan att ens fråga “varför är det så?”