JOANNA SWICA

Det märks att det börjar dra ihop sig och att dagarna blir färre. Tankarna glider mer och mer in på tävlingsdagen, allt praktiskt runt omkring och den lilla bubblan som infinner sig före och under tävling börja formas. Om två veckor väldigt exakt har jag gått i mål och sitter i bilen ner mot Skåne från Jönköping. Min förhoppning är att jag ska känna den sprudlande glädjen som jag brukar känna efter lopp. Känna adrenalinet som pumpar genom min kropp, min alldeles egna superkraft som får mig att känna att jag kan göra precis vad jag vill i världen.

Efter denna veckan är det inte mycket mer jag kan göra när det kommer till IRONMAN Jönköping. Jag kliver på sista hårda veckan innan träningen halveras och jag låter kroppen komma in precis i det läge jag vill ha den. Jag hoppas verkligen benen är med mig och att jag levererar ett nytt personbästa på cyklingen. Det är mitt främsta mål med Jönköping som är ett stopp på vägen mot IM Kalmar i augusti i år igen. Det är där jag måste kapa och det är även där min största svaghet ligger.

Men om cyklingen går som gårdagens sista 30 km av totalt 55 km så borde jag kunna slå min tid med en bra marginal. Fick med mig Maria på passet och känslan var bra. Inga känningar höften, ren skalle rent psykiskt och ett jämt flow som mer eller mindre kunde jämföras med ett maskineri. Jag vill så gärna att det ska gå vägen och tyvärr så är det även den viljan som börjar sätta igång mina hjärnspöken. “Har jag slarvat med träningen?” “Jag borde ha tränat mer..” “Fan, jag skulle ha gjort annorlunda”. Det är idiotiskt, men jag tror inte jag är ensam om att veckor innan tävling börja dissekera de senaste månaderna.

Ikväll kör jag simning på bana med fokus på långa intervaller i min CSS sen rullar det på med kvalitativa pass som avslutas med ett tyngre brickpass i helgen.

Jönköping, vi ses snart igen!