JOANNA SWICA

Kan vi prata om känslan av jämn asfalt, perfekt kuperad terräng och växlande omgivningar som fullkomligt pumpar in endorfiner desto längre ut från stan man kommer?

Turen vi cyklade i lördags var perfekt, det enda jag önskar var att det inte var så jäkla tradigt att cykla UT från stan. Stopp hit, övergångsställen dit. Klicka ur, klicka i. Gick åt mer energi att starta än att faktiskt accelerera på en raksträcka. Dock så funkade det så bra med tempopinnarna och jag kom på tricket med hur man skulle göra för att undkomma en krasch ganska så fort. Tricket är att lägga sig fort med all tyngd på armbågarna och knappt toucha pinnarna med händerna. Alltså, det är helt okej att omsluta dem med handflatorna, men tänk fågelunge. Det ska vara mjukt, lätt och väldigt enkel omslutning. Nu säger jag inte att det är såhär man gör. Finns säkert något proffs där ute som sitter och läser med bister min och undrar vad fan det är jag sitter och skriver. Ta´t lugnt, jag har ingen aning, men vad som funkar för är spåret jag kör på. Så. Det gick alltså jäkligt smidigt att ligga i tempoposition och jag märkte av hur trycket i benen fördelades med en helt annan kraft direkt.

Bådar gott inför Ironman Jönköping.Dessutom var min nya sadel från Specialized en dröm. Både för mig och fiffi.

https://youtu.be/GL91Aeps2BE

Klippte ihop en film från turen, var ju tvungen att testköra min nya GoPro Hero 5 som jag fick i födelsedagspresent. Finns massor av förbättringar att göra och jag lär mig varje dag. Speciellt i redigeringsprogrammet som fick mig att bli riktigt förbannad ett par gånger. Bjuder på en liten spratstund med morgonkaffet innan jag drog ut på polska faran. Ofiltrerad och nyvaken med en synlig åsikt vad jag tyckte om vädret. Ha på ljudet under hela filmen, annars missar ni att jag faktiskt lyckades lägga till musik. Bara det är värd en Oscar.