The show must go on

Sitter i skolan och sippar på en kopp kaffe. Det är rast och jag hör hur många runt om mig i klassen pratar om läget som råder just nu. Folk slår sig ner bredvid mig i soffan, kaffet fylls på och vi växlar mellan att diskutera olika rörelseanalyser från kursen vi läser just nu till vad som kommer hända härnäst. I världen. I Sverige. För oss.

Det är surrealistiskt och jag pendlar mellan att känna en brutal ångest över den ekonomiska situationen råder och som redan nu påverkar tusentals människor. Bland annat mig. Jag vaknar på morgnarna med ett krampaktigt tag runt mitt bröst och en snurrande tanke – hur många avbokade jobb kommer jag drabbas av idag?

Våra resor med Friendcation och Apollo är framflyttade till hösten. 4 av 5 föreläsningar jag skulle haft i april/maj är avbokade och 2 kampanjer är inställda. Och jag märker mer och mer hur människor omkring mig går på knäna. Som också har den där jagade, stressade blicken. Som oroar sig.

Samtidigt, mitt i all denna oro, är jag lugn. Tempot har skruvats ner och jag är övertygad om att restriktionerna och hänvisningen om att jobba hemifrån gör oss gott. Vi stressar mindre och umgås mer hemma. Vi tillåter oss att ta det lugnt. Måsten tas bort från vårt dagliga liv.

Jag tillåter mig att glädjas över att ta ett glas vin med människor jag tycker om, skratta åt dårar med toalettpapper i väskan och någonstans tycka att det nerdragna tempot är bra för oss alla. Jag tänker på de små sakerna. Att springa och möta folks blickar i spåret. När vi nickar i samförstånd. Sång på balkonger i Italien. Hångla i soffan till 4783:e avsnittet av någon Netflixserie. Och så är det ju. The show must go on – även om det är med en stor dos av eftertänksamhet.

Jag väljer att försöka se det på detta sättet för jag tror att livet måste fortsätta, men med just denna eftertänksamhet och en flexibilitet. Vi kan inte isolera oss helt och vi måste försöka hålla igång samhället – det är vårt ansvar som friska.

Jag går i skolan och kommer fortsätta med det tills den dagen mitt mående avviker från det normala. Skulle det hända så stannar jag hemma. Tar mitt ansvar och hoppas på att kunna läsa så mycket så märkligt online, via länk eller andra självstudier. Man gör vad man kan och det har skolan även kommunicerat ut.

Samtidigt som jag svävar i ett moln av lugn, oro, eftertänksamhet och analys så är jag även förbannad och besviken. Det är så satans beklämmande hur vi som land inte klarar av att hålla ihop det i kris. Hur vi beter oss som galna människor under en apokalyps på ICA. Hur vi utnyttjar de svaga och hur vår egoism plockar fram våra sämsta sidor.

Det är därför meddelande som det jag fick av Agnes imorse värmer extra mycket. Som får mitt hjärta att slå dubbla slag.

“Hur mår du? Klarar du dig? Blir det väldans stort bortfall ekonomiskt med resorna får du helt enkelt komma hit och äta med oss. Plus att vi skulle verkligen bli glada att se dig. Vi = jag och Miriam. Jacques är en terrorist. Han räknas inte.”

Det är i tider som dessa man även under att rädsla och egoism är en fara för samhället men att kriser föder mer värme och kärlek och att jag är omringad av fantastiska människor.

Vad som är rätt eller fel just nu är inte min sak att diskutera. Jag överlåter det åt experter. Det enda jag vill kommunicera är att tänka logiskt, inte drabbas av panik och handla rationellt. Tvätta händerna, stanna hemma vid minsta symptom och tro inte på allt som skrivs. Och var snälla mot varandra. Förutom fanatiska idioter som blandar in religion i det här – de kan dra åt helvete.

Stay safe,

90

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *