För två månader sedan var jag i Paris och skulle springa Paris Marathon. Vi var några stycken som åkte till expon under fredagen för att hämta ut nummerlapp och fylla på gels-kontot. I folkhavet ser jag en gammal kollega från ett tidigare jobb hejja på mig och kommer därefter fram till oss. Jag presenterar gänget jag står med varpå hon direkt säger något snabbt i stil med “är ni alla här för att tävla?” och vänder sig sedan direkt till mig med intensiv blick. Sedan frågar hon mig med snabbt och rappt med hög myndig röst, som om jag stod lite till svars ” Hur är formen? Vilken startgrupp startar du? Vad ska du springa på?!” Från hennes hej tvärsöver rummet till dessa frågor har det gått knappa 20 sekunder. Jag hajjar till lite lätt av intensiteten på frågorna, framförallt när vi inte har setts på 6 år och har en historia som kanske hade önskat en annan öppningsfras. Men svarar, kort men vänligt att formen känns bra och kommer satsa på runt 3.30 då jag varken går för PB eller ska trycka på. Samtalet fortsätter en liten stund innan vi skiljs åt och jag skrattar för mig själv när jag går därifrån. Vi har alla vårt fokus tänker jag och tycker väl egentligen inte att det är något konstigt att snacka tider och tempo på ett marathon. Det hör till och snack om tider, tempo, snitt och form kan var fantastiskt roligt men samtidigt fantastiskt ängsligt. Ni som har följt mig länge vet min inställning till öppen profil på Strava, det finns en röd tråd här.
Loppet gick som de flesta av er vet kanonbra. Jag sprang enligt plan och hade ett riktigt lätt, trevligt och okomplicerat lopp. Förutom den kilometern när jag tappade mina löständer, men förutom den lilla incidenten, så var det ett panglopp.
Kort efter får jag ett meddelande från henne med inledningen “Well done i Söndags! Såg din tid. Du sprang snabbast av oss!…”
Jag vet fortfarande knappt vad alla mina vänners tider slutade på och tänker att det också är ett sätt att inleda ett meddelande på tänker jag och läser om meddelandet. Det går en stund innan jag svarar då jag märker att jag blir lite irriterad. Jag känner på känslan en stund. Varför är jag irriterad? frågar jag mig själv och diskuterar sedan min känsla med min kille. Jag landar i vad jag vill svara och skriver sedan. Jag tackar och fortsätter att det var roligt att se henne I Paris av alla ställen men att det var lite väl mycket fokus på tid och att vi knappt hann hälsa innan det började pratas tid och jämföras. Och att sedan få detta meddelandet gjorde bara hela situationen lite lustig. Måste det vara så? Måste tiden och vem som presterade bäst överskugga mötet?
Vi hade ett fint samtal därefter och hon förstod min poäng. Och efter det har vi fortsatt ha sporadisk kontakt och hejjat på varandra. Igår, i samband med Stockholm Marathon, skrev hon att Paris lite hade blivit som ett wake up call för henne. Vilket var fint, för det är en fin person som inte menar något illa, vilket jag vet, men situationen var oskön vilket kändes bra att lyfta.
Det blir lätt mycket fokus på tid och prestation vid lopp, vilket är rimligt och ganska så väntat. Men du kan fortfarande välja hur mycket du vill vara en del av det sammanhanget. Du har det faktiska ansvaret och kan inte skylla på andra om du dras med. För det är upp till dig om du vill dras med eller backa. Förstår du hur jag menar? Hitta din gräns och fokusera på ditt egna lopp. Då kommer löpningen genast bli mycket lättare.
Om 2 timmar drar jag till Östermalms IP och springer Stockholm Marathon, det blir kul! Hej!