Det var ett grått Stockholm som mötte mitt brunbrända ansikte igår. Sömnbristen gjorde sig påmind och jag kastade en irriterad blick på kvinnan som under den 11 timmar långa flighten hade legat med sina nakna fötter mot mina lår. Trots att jag gång på gång hade föst undan dem. Sömntabletten jag hade fått av mamma hade visserligen hjälpt och jag hade skrapat ihop 5 timmars sammanhängande sömn men hjärnan skrek ändå efter mer. Som ett fix. Mer mer mer.
Det var nästan som att dessa veckor inte hade existerat när jag satte mig i taxin och åkte hem till vår lägenhet i Sundbyberg. Allt kändes som vanligt och jag var ömsom glad, ömsom ovillig att vara hemma igen. Glad för att jag skulle få träffa L igen, för att återgå fysiskt till jobbet, för att umgås med mina vänner igen. Ovillig för att livet är enklare och härligare där jag var. För värmen som redan saknades mig. För att livet kittlade lite mer utanför Sveriges gränser.
Hemma. Jag var hemma. Lägenheten välkomnade mig genom att vara svinkall. Varför i helvete hade han stängt av värmen? Är det SÅN kris? Men det visade sig att elementen var på max, bara jag som var lite känsligare än vanligt. Jag släppte väskorna och gick in i köket där en lapp med en kaffekopp stod. En värme spred sig i kroppen och jag kommer på mig själv att stå och flina fånigt mot lappen i min hand. Hans lapp. Hans välkommen hem lapp som informerade mig att kaffebryggaren och kylskåpet var preppat för min hemkomst. Vi ses ikväll, älskling läser jag vidare och känner hur värmen fortsätter sprida sig. Kylan i lägenheten känns inte längre.
Dagen går i ett. Jag har ett långt avstämningsmöte med Louise och Stephanie gällande Friendcations 2 events under kommande 3 veckorna och stämmer av våra “to do” lists. Fortsätter med avstämningsmöte med 2 pt-kunder och uppdaterar 2 löpupplägg. Packar upp. Städar undan min väska och gör 10 armhävningar för att vakna till. Får.inte.somna säger jag strängt till mig själv och häller upp ytterligare en kopp kaffe. Framåt tre tiden går jag till gymmet. Kör axlar, rygg och triceps. Ler mot min spegelbild och spänner biceps. Hej hej hallådär säger jag nöjt och fortsätter sedan hemåt för att möta min man i hallen med kyssar och hångel som aldrig får ta slut.
Jag är hemma igen, det känns både fantastiskt och tråkigt. Och det är helt okej.