Tour de Mont Blanc – Del 1 “Vad mysigt vi har det!”

Då sitter jag här en vecka senare och försöker bearbeta allt. I tisdags kväll sprang vi i mål i Chamonix efter 8h löpning/vandring/klättring i ösregn. 5 dagar, 170 km och sammanlagt 10.000 höjdmeter hade fanns då i våra utmattade men lyriska kroppar.

För er som inte riktigt har hängt med på vad det är jag har gjort så ska jag dra det lite snabbt. Det finns ett världskänt traillopp som heter Ultra Trail Mont Blanc (UTMB) som startar I Chamonix den 28:e augusti och avslutas på samma ställe den 3:e september. Loppet är ca 170km och går runt Mont Blanc. Den absolut bästa eliten springer hela sträckan på 24 timmar utan sömn eller “riktig” mat. Jag tillsammans med resten av gruppen på 20 personer har gjort “loppet” på fem dagar. Resan arrangerades av Team Nordic Trail och de skötte all marklogistik, boendeplanering och matleverans. Våra stora väskor åkte med en minibuss som körde mellan våra boenden till de olika bergpassen varje dag. Vi sprang mellan punkt a till b till c och så vidare runt hela Mont Blanc. Etapperna var mellan 34 – 50 km per dag och tog ca 8-12 h med bergsstigningar och klättringar i varje etapp.

Jag kan med handen på hjärtat säga att detta var det mest mentala och psykiskt påfrestande jag har gjort. Jag kämpade mer med psyket än med det fysiska även om det var djävulskt jobbigt hälften av tiden. Det har gjort ont, pulsen har hamrat så hårt att jag inte har kunnat fokusera och det har funnits tillfällen då jag apatiskt har vänt mig inåt i 3-4 timmar med tårar i ögonen och bara tänkt ett steg fram. Inte ett ord har yppats, blicken har varit sänkt och ljudet av stavarna som metodiskt har satts ner framför mig på bergskammen försatte mig i en meditativ trans.

Jag tänkte dela upp min upplevelse i tre inlägg och kommer ta intryck, tankar och mer ingående om resan del för del. Har tyvärr inte kunnat ha med mig min kamera under dagen av förklarliga skäl så det blir mest mobilbilder tagna mitt i stunden. Men det funkar det med, nu ska vi inte vars så kräsna. Eller hur?

Fredagen den 21.e juli vaknade jag 3 gånger innan alarmet ljöd 05.05. Jag steg snabbt upp, klädde på mig, borstade tänderna och drog en snabbcheck av min packning. Kysste min kille hejdå, uppdaterade instastories och begav mig sedan ner mot Flygbussen vid St Eriksplan. Adrenalinet som fullkomligt hamrade sönder varenda cell i kroppen på mig när jag satt på bussen fick den tidiga uppstigningen att blekna bort.

Väl på Arlanda mötte jag upp Anna som också skulle med på resan och vi hittade snabbt resten av gänget vid gaten. Jag lärde känna Anna för några månader sedan via Instagram och hon har snabbt blivit en nära vän. Vi har gjort en del cykelturer ihop och var även tillsammans nere i Jönköping och körde IM ihop. Jag är så oerhört tacksam över att hon var med på resan då vi hade så oerhört roligt ihop och gav varandra ett sjukt bra stöd när allt kändes som ren och skär misär. Men mer om misären sen, åter till resan. Vi flög 08:20 med SAS ner till Geneve där vi blev upphämtade av en jäkligt peppad Alexander som var en av ledarna på resan. Jag sprang bort till toaletterna så fort vi landade och bytte om till löpshorts, löpskor och keps. I med allt bagage, in i bussen och sedan väntade 1,5 h bilfärd till Chamonix där “starten” skulle gå. Stämningen i bussen var hög och jag gladdes av att det verkade som att det verkade att bli en sammansvetsad grupp. Väldigt viktigt det där då man inte vill genomgå en sådan prövning med en skitjobbig människa bredvid sig som man helst vill putta ner från berget. Finns betydligt mycket fler saker att lägga energi på.

Som att överleva själv exempelvis.

 Väl framme i Chamonix, på det lilla torget där den berömda starten går, fixade vi det sista med vår packning och fyllde på våra vattenflaskor med iskallt bergsvatten i fontänen.

Sen var det dags och Alex satte igång att bjällra med kobjällran som visade sig att bli ett av mina hatobjekt under resans gång. Just där och då tjöt jag lyriskt att det var så häftigt, som ett gäng kossor som skulle släppas ut på grönbete. Off we go bara, upp och ivääääg.

Om jag bara visste vad som skulle komma.

Första 45 minuterna minns jag knappt. Det enda jag vet är att vi sprang lätt utför på asfalt/grus ner mot ena liftsystemet där första klättringen skulle äga rum. Kroppen kändes pigg och packningen var förvånande nog skön att ha på ryggen.

Jag och Anna skrattade åt hur nördiga vi såg ut i våra sjukt kittade trailoutfits och jag minns hur jag hela tiden blickade upp mot de mäktiga snöklädda topparna och undrade hur det skulle kännas att vara högt där uppe.

Efter ca 10 km klättring varvat med löpning kom vi upp till Les Houches där vi slog oss ner för att äta lunch. Hela gruppen började roat slita upp sina små lunchpaket om vi hade fått mer oss från starten som bestod av pasta och köttbullar i tomatsås. Värmepåsen skulle fyllas på med lite vatten vilket snabbt började koka och efter ca 10-12 minuter hade man en rykande varm pastarätt färdig att äta.

Kände mig som McGyver och tänkte att militären hade passat mig perfekt.

Tänkte sedan att livet var ganska gött ändå där jag satt i gräset med berg omkring mig, en pigg kropp som fylldes på med mer energi av en nötcreme som smakade barndom.

Efter lunchen började stigningen på riktigt och de sista 15 km hade vi en riktigt härlig nerförs löpning ner till Les Contamines där Alexander stod och välkomnade oss utanför vår stuga med ett uppdukat bord som bestod av öl, ost, chips, godis, läsk, chark och frukt. Första etappen på 31 km gjord och det kändes fantastiskt. Jag och Anna hittade snabbt ett rum att dela på, bäddade vår säng med reselakan och tog en snabb dusch för att snabbt hinna ner till middagen som bestod av riktigt god buffelmozzarella sallad med parmaskinka, grillat kött med Zuccini och rostade potatisar samt en magisk fruksallad med mascarpone till efterrätt. Detta var helt klart den bästa middagen på hela resan och jag tycker helt klart att TNT borde satsa på mer sådana boenden och mat-lösningar än exempelvis det i La Fouly eller i Trient.

Middagen avslutades med att gå igenom dag 2 och etappen. Det var helt klart den svåraste dagen på hela resan med 48 km (ca 10-12h) och tre bergsbestigningar med lika många branta tekniska nerförslöpningar utför. Jag var såklart nervös men tänkte på att det stod på hemsidan att intensiteten inte skulle vara hög utan fokus skulle ligga på att komma fram. Under dagen hade tydliga grupperingar bildas och man märkte snabbt att ca hälften av gruppen var erfarna traillöpare som klarade den tekniska löpningen väldigt bra och var snabba. Resten var en blandad nivå men jag minns att jag inte tänkte mycket mer på det då beskrivningen på hemsidan inte utmärkte att man skulle vara en erfaren traillöpare utan att man ska ha ett maraton/lidingölopp i bagaget samt vara van vid att röra på sig längre sträckor i naturen. Det visade snabbt dag två att det fanns delade meningar kring det och det var minst sagt en omtumlande dag för många. Men jag lämnar det åt del två på min trail-rapport.

Efter två glas rött och en tredje portion efterrätt somnade jag och Anna på tre röda.

Dag ett var avklarad och berget var fortfarande min polare.