JOANNA SWICA

Vaknade lite i sex dag två och kände direkt att vaderna var lite stela och mina jordgetingstick som jag hade fått dagen innan värkte och var lika stora och hårda som ett gäng golfbollar. Väckte en sömnig Anna som låg och muttrade bredvid mig och började packa ihop mina saker. Efter en snabb frukost som som blev lite försenad på grund av nybakat bröd från det lilla bageriet i alpbyn ( helt klart värt det, Alex var en hjälte när han kom med de varma croissanterna ) så var vi iväg. Klockan var runt sju och stämningen låg i luften, alla var sjukt taggade på rekorddagen.

Anledningen till att jag kallar det för rekorddagen är för att många tog någon form av rekord den dagen. Höjdmeter, distans, timmar i rörelse etc.  Det gjorde gruppen ännu mer sammansvetsad då vi upplevde allt tillsammans.

Vi började etappen med att springa mot bergspasset Col De La Seigne som skulle leda oss in i Italien och byn Courmayeur. Det var en magisk väg som slingrades sig mellan två gigantiska bergsväggar. Löpningen var behaglig och gruppen höll sig någorlunda samlad. Men det var redan här, i början av etappen, som ledarna skulle delat in gruppen i 3 olika grupper. För desto längre vi kom, desto mer sackade några efter vilket skapade en stress bland många. Och även en frustration bland de starka löparna som under hela veckan låg längst fram. Vilket jag helt förstår, alla är ju där för att få ut något av resan på sitt egna sätt och det är helt förståeligt att det blir en friktion i gruppen när några hela tiden måste vänta in gruppen. Jag reagerade på att ledarna inte kommunicerade här och lugnt la upp en plan för dagen utan istället började stressat kolla på klockan och stressa på den lilla grupp som hade bildats i slutet och valde att gå de tekniskt svåra delarna exempelvis brant utför istället för att springa som de som låg längst fram. Irritationen växte fram och jag blev mer och mer stressad över att jag kanske inte skulle hinna med hela etappen utan skulle bli tvungen att bryta vid tredje stigningen och missa de sista 12 km. Den känslan, tillsammans med stress och hög påfrestning blev tillslut för mycket för mig och jag märkte hur jag för varje steg blev mer och mer förbannad.

Frustrationen fick dock stigs åt sidan när vi efter 3 timmars konstant klättrande nådde första toppen. Det var helt otroligt. Euforin som fyllde min kropp var helt jävla fantastisk. Jag hade klarat det och stod på SNÖ! Det liksom klargjorde för mig hur högt upp jag befann mig och vilken enorm insats jag hade gjort.

Efter en kort paus på toppen började stigningen neråt vilket bestod av riktigt brant utförslöpning. Knäna gjorde sig påminda och det var riktigt tufft bitvis. Jag tycker helt klart bättre om att ta mig uppför än nerför. Jag får liksom in ett flow uppför och kan kanalisera all min kraft i min kropp och bara mata.

När jag väl kom fram till lunchen efter ca 5 timmar var jag ensam och kokade. Gruppen hade splittats och det rådde kaos vart alla var. Några var redan framme och åt, resterande låg ca 20 minuter efter. Jag hade sprungit tillsammans med en annan tjej som också kände sig stressad över att det tydligt deklarerades att det fanns en grupp personer som sinkade hela gruppen. Men även vi delade på oss efter en stund då jag ökade på för att nå fram till maten. Vilket tyvärr var en besvikelse. Kyckling/curry i värmepåse som fick min och några andras magar att totalt balla ur. Lägg sedan till adrenalin, höjdmetrar och en stressad kropp – som upplagt för magkaos. Jag fick i mig några skedar, åt min nötcreme och drack upp resten av vattnet. En av ledarna hojtade högt med en tydlig blick på klockan att nu fick vi ta och rappa på sista timmarna då vi låg efter i schemat. Det fick mig att bestämma mig och efter 15 minuters lunchpaus reste jag mig och frågade vilka som var på att börja nästa klättring före resten av gruppen. Jag ville i lugn och ro påbörja helvetet utan att känna att jag sinkade någon. Framförallt ville jag ta ansvar och visa att även jag ville framåt. Fick med mig 2 personer, fyllde på vatten vid den lilla bondgården och fick snabbt förklarat för mig vilken stig vi skulle följa. Sedan satte vi iväg.

Det hjälpte mig oerhört mycket att vara irriterad då jag faktiskt presterar bättre när jag morrar och fräser. Alla är vi olika och vissa behöver pepp och hejjarrop. Jag tillhör inte den kategorin. Ge mig gärna hejjarop när det går bra och jag är glad, då är jag hur jädra mottaglig som helst. Men att vråla ”WOHOOO” trehundrasextiofem gånger i mitt öra när jag apatiskt har fäst blicken på toppen som ligger 1000 höjdmeter upp och jag vet att det kommer ta oss 2.5h timme av konstant klättrande att nå dit – DET är inte att rekommendera. Vilket jag påtalade när jag helt enkelt bad om att slippa bli peppad. Där är det mitt ansvar att säga till som medlem i en grupp. Sådant är oerhört viktigt. Samma sak att förklara om man har en dipp eller är irriterad. Nu är kanske jag en person som ibland har lite för lätt att säga ifrån eller påtala när något är fel, och det är något jag jobbar med.

Okej, åter till etappen.

Vi nådde bergstopp nr två och jag kunde inte förstå att jag hade gjort det igen. Kroppen skrek, min hjärna skrek och jag tog Anna under armen och satte mig ner på den steniga marken. Sen satt vi där och morrade ömson skrattade åt helvetet vi utsatte oss för.

Vi var nu inne på 8:e timmen och var inte i närheten av klara. Jag började förlika mig med tanken att jag kanske skulle bli tvungen att bryta när vi kom ner i sista dalen. Den tanken var tung och jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Nej inte bara värdelös. Jag kände mig misslyckad och kränkt. Jag kastade in handduken efter 10h kämpande med 5 stycken andra. Det var riktigt jävligt att sedan höra att man helt plötsligt hade flyttat fram middagen en timme för att de sista skulle få chansen att springa klart sista milen och stigningen. Middagen som under hela dagen hade varit det primära stressmomentet. Det var så snopet att sitta på hotellet, hungrig och på värdelöst humör och vänta ändå till 21.00 för att äta med vetskapen att man skulle hunnit med hela etappen trots allt.

Detta är vad jag kände där och då. Jag tycker fortfarande att det kunde hanterats annorlunda och att förståelsen för nivåer samt vad man kommunicerar ut på ex hemsida när man säljer in en sådan resa måste överensstämma. För alla är inte erfarna traillöpare och vill man nå ut till fler måste det vara mer tydligt med exempelvis nivåer och grupper redan från start. Det är för allas skull. Högt som lågt. Jag var dock glad över att jag bröt när vi gick bort mot pizzerian där det bjöds på en enorm pizzabuffe.  Och när jag vaknade morgonen hade känslan av misslyckande bleknat. Jag var stolt över min och gruppens prestation. Och den känslan har bara växt, speciellt nu i i efterhand när jag reflekterar och återberättar resan.

Väl framme var jag djupt imponerad av gruppen och jag njöt av att befinna mig i den lilla Italienska staden Courmanyer.

Efter en liten sovmorgon med väldigt mycket Nutella drog vi iväg mot Schweiz vid 08.30 och jag förvånades över hur pigg kroppen var. Löpningen till första stigningen kändes okej men jag höll mig ändå bland de sista och tog det i min takt . Hade slutit en tyst överenskommelse med mig själv att inte påverkas av stressen och njuta. Jag var på semester, kroppen levererade och naturen var storslagen. Nu jävlar skulle jag leverera. Efter ca 2 timmar stannade vi till och tog en snabb kaffe. Jag ringde mamma och fyllde på vatten.

Och vilken dag det blev. En av de bästa faktiskt. Löpningen var helt enastående och naturen fick mig att flera gånger under dagen att glömma att andas. Jag bara stirrade och kunde knappt förstå att jag faktiskt befann mig där.

Jag log med hela kroppen och tjoade högt att livet var fantastiskt.

Jag och Anna sprang ihop mestadels av tiden och när vi passerade gränsen över till Schweiz och hade ca 2 timmar kvar delades gruppen in i 3 grupper. Jag la mig i den sista då jag faktiskt inte kände för att bränna på sista nerförslöpet på ca 10 km trots pigga ben. Hade 3 dagar kvar och ville behålla min starka känsla. Sista kilometern varvade jag jogg med gång tillsammans med Anna och ett gång andra. Vi hade faktiskt riktigt riktigt trevligt och jag njöt av sällskapet och allt garv då jag och Anna gick och gjorde narr av vår misär dagen innan. Stämningen började återgå till det positiva och väl framme i La Fouly möttes vi av en uppspelt Alexander som stod bredvid en uppdukad stenmur av chips, kakor och öl. Det var SÅ välkommet.

Och så den förbannade bjällran såklart.

Efter en trevlig middag på det lilla pensionatet kröp vi ner i våra sängar i sovsalen som alla delade på och somnade snabbt med lukten av svettiga, blöta kläder som omgav oss. Dag 3 var avklarad och jag berget började åter bli min polare.