JOANNA SWICA

Vaknade vid 0430 dag fyra och kunde inte somna om. Minns att jag tänkte att det var ett mirakel att jag ens hade vaknat med tanke på hur luften och lukten hade utvecklats under natten i den lilla sovsalen med åtta tjejer och tillhörande packning med 80% av innehållet hängandes på tork runt om våra madrasser.

Drog för gardinen och möttes av spöregn. Det hamrade ner och berget täcktes av en tjock dimma. Fantastiskt. Jag hasade mig ner till frukosten och drog i mig 5 mackor med jordgubbsmarmelad. Livsglädjen spirade.

Vid halv nio samlades gruppen och vi drog iväg i regnkaoset. Jag tände till efter ca 8 km löpning och vid första stigningen på runt 2 timmar log jag. Kroppen kändes ON FIRE och jag tog mig höjdmeter efter höjdmeter uppåt. Fan. Vad är detta för bergsget tänkte jag om mig själv och hejjade på ett par japaner som kom i regntält, paraply, radio och VITA byxor.

Efter några timmar hade det slutat regna och jag var inne i ett bra flow. Blev påhejad av några amerikaner som också tränade inför IRONMAN 70.3 (de såg min keps med loggan) och vi utbytte några väl valda peppiga kommentarer.

Tappade bort mig på en hed mitt i dimman men fann resten av gruppen efter en stund och sprang sista biten till den lilla alpstugan där rykande hett kaffe serverades av en riktig rivig liten tant som kommenterade runt sina söner och barnbarn o servering.

Efter 8 timmar hade vi kommit fram till sista bergspasset i Forclaz där vi skulle bo på ett lite större vandrar/skid hotell. Jag anlände helt lerig och lite lätt blodig då jag hade vurpat på sista kilometern. Höjden av ironi när man har klarat en hel etapp med svår terräng och gjort några riktigt bra tekniska utförslöpningar och så TRILLAR MAN PÅ PLAN STIG.

Typiskt mig.

Men trots det så var det en riktigt riktigt bra dag. Lätt en av de bästa.

Efter lite omplåstring och en ordentlig middag somnade jag i min våningssäng med resten av tjejerna runt mig. Stoppade in dubbla öronproppar och bad en stilla bön att jag skulle få sova lite mer denna natten. Snittade ca 4-5h per natt och det började kännas i kroppen. Lägg sedan till att rummet var fuktigt och, om jag får vara ärlig, dåligt. Det var helt klart det sämsta boendet på hela resan. Jag är inte kräsen av mig och även om jag är van vid riktigt sjysst standard och är gillar lyx och flärd så är jag ganska enkel av mig i grunden. Älskar tält och avskalat. Jag älskar att jag är så mångsidig och att folk förvånas över att jag kan stå där lerig och jävligt för att några dagar senare stå och posera i ett par skyhöga klackar. Men jag tror kombinationen av att vara inne på sista etappen, enbart ha blöta kläder kvar i ryggsäcken samt på mig då torkmöjligheterna var lika med noll och börja känna av sömnbristen gjorde sista natten lite värre än vad det brukar vara.

Vaknade vid 05 sista dagen och kände mig som en möglig liten illaluktande gruyereost. Käkade frukost och smugglade med lite bröd i väskan. Drog på mig mina blöta kläder, drog på mig ännu blötare traildojjor och sen gav vi oss iväg i regnet. För jajamän, givetvis regnade även sista dagen.

Naturen var magisk och gruppen var på riktigt bra humör. Sista dagen, sista 32 kilometerna, sista etappen – YES!

Jag var stark, pigg och uppåt. Nu ville jag bara bli klar.

Vi delade in oss i tre gruppen och givetvis hamnade vår grupp vilse och började ta oss ner för någon jävla ravin ner för ett stup. Väl nere kommer ledaren på att det var ju fel så vi fick snällt klättra upp igen. Här skrattade vi så mycket. Mitt blodsocker var nere på noll. Jag vägrade gels då jag förmodligen hade sprutlackerat bakomspringande gäng och vetskapen om att lunchen bara var 1 timme ifrån gjorde mig mer fnissig. Anna trillade, jag halkade runt och flera av oss vrålade högt om vi var dubbelförsäkrade. Humor på hög nivå. Det var hysteriskt. Och fruktansvärt fruktansvärt roligt. Man hade ju inget annat väl än att skratta åt oss.

Väl framme vid lunchen åt jag jordens godaste baguette utan majonnäs (tack alex) och återfick lite ny energi. Halleluja för carbs.

Nu hade vi ca 3.5 löpning framför oss inklusive en bergsstigning på ca 900m och en riktigt tuff nerförslöpning på 4 km  sista biten ner till Chamonix. Efter 2 timmar försvann mitt och Annas goda humör. Det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Bergshelvetet tog aldrig slut. 3.5h blev 4.5h och jag muttrade hur jävla trött jag var på berg. “Nu får det fan räcka!” vrålade jag till Anna och hon vrålade tillbaka något om hur mycket hon hatade trail. Och så höll vi på i säkert 2 timmar. Fick med oss Johan, som var en riktig klippa under hela resan både som ledare och polare, på bittertåget. Det kändes som vi hade fått över honom to the dark side. Vårt humör vände och vi gottade oss länge och väl i det efteråt.

Vid sista toppen öppnade sig himmelen. Alltså jag skämtar inte när jag skriver att regnet piskade ner. Det smattrade på så hårt att det gjorde ont på den lilla hudremsa som var kvar för exponering. Väntade in Anna under taket till skidsystemet tillsammans med resten av gruppen och frös. Så inihelvete. De flesta 500 meterna var en plåga då det stupade rakt ner och benen inte riktigt hängde med då jag var så stelfrusen. Men sen lossnade det. Sen jävlar i min lilla traillåda gjorde jag min absolut bästa nerförslöpning jag någonsin har gjort. Jag  är snabb, lätt på foten och parerade som ett proffs.

Känslan att springa i mål med resten av gruppen in på det lilla torget i Chamonix var helt fantastisk. Jag blinkade bort tårar, drack skumpa och dansade runt på torget samtidigt som jag kramade resten av gänget och tjoade högt hur grymma vi var.

Jag hade klarat det. 170 km på 5 dagar och sammanlagt 10.000 höjdmeter runt Mont Blanc.

Det var fem mentalt tuffa dagar som helt klart gjorde mig starkare som person men även (hoppas jag) rent fysiskt gjorde mig starkare inför sista IM tävlingen. Jag hoppas verkligen denna mängträningen kommer ge positivt utslag inför helgen. För nu börjar jag bli riktigt taggad på att tävla en sista gång denna sommaren.

Efter vår lilla målfest på torget gick vi de 10 meterna bort till vårt hotell och tog en efterlängtad dusch. Sen gjorde jag något jag saknat de senaste fem dagarna.

Jag sminkade mig.

Hallefuckingluja.

Och där satt jag sen på vår avslutningsmiddag i en mycket passande tisha, rött läppstift och blev slirig på Aperol Spritz.

Resten av kvällen (läs barrunda) är en dimma. Mer dimmigt än Lutzendimman som omgav bergen de senaste dagarna.

Dagen efter var en studie i livsnjutning. Vi hoppade över frukost, tog sovmorgon och åt sedan en bättre vinlunch. Spatserade därefter omkring, tog linbanan upp i bergen och gottade oss åt att slippa behöva springa något den dagen och firade därefter ytterligare med gelato och choklad. Kommer fler bilder från den dagen nästa vecka. Tog några riktigt fina bilder med min kamera.

Vid 16.00 blev vi upphämtade av minibussen som skulle ta oss till Geneves flygplats och sen vidare hem till Stockholm.

Det var ett trött men jäkligt stolt gäng som satte sig på SAS-flighten hem.

Men stoltast av dem alla var nog jag.

Stort tack till Team Nordic Trail. Trots att det var jävligt vissa stunden hade jag lätt gjort om det. Kommer minnas det resten av livet och kan rekommendera det, men se till att ha lite bergsvana och ett par traillopp i bagaget bara.