JOANNA SWICA

Det var en tjej som skrev till mig häromdagen och tyckte det var härligt att jag tränar så spretigt just nu. Det fick hennes egna träningspass, jag citerar hennes mail: “..träningen blir osammanhängande och något onödig ibland då jag vissa kvällar bara går lite på bandet och gör några situps” att inte verka fullt så dåliga.

Först och främst Sara. Jag kallar dig för “Sara” då du bad om att få vara anonym. Dina träningspass är inte dåliga. Du skriver att du mår bra när du är aktiv och att du ser framemot dina pass, men att du snabbt får lite prestationsångest när de ser alla andras “lyckade superpass” på sociala medier.  Gör mig en tjänst, eller nej, gör dig själv en tjänst. En stor sådan. Släpp det. I min värld är alla pass som man faktiskt genomför bra pass. Visst hade jag kunnat ta i lite mer i morse eller inte fuskat på den sista roddintervallen igår. Men vad gör det i det stora hela? Jag tog mig dit, trots att jag inte var så superpepp på träning just då och genomförde passet, sen att jag gav 90% istället för 100% spelar ingen roll. Jag gav min kropp chansen till rörelse efter en hel dag framför datorn. Jag gav mig själv chansen att koppla bort alla tankar på vad jag måste göra, vad som måste hinnas med i vardagen och all planering som bara måste prickas av. Jag gav mig själv en timme att få svettas, fylla på endorfinnivåerna och må bra. Om det så var 90 eller 100 procent dedikation, ja det spelar faktiskt ingen roll i sammanhanget.

Min träning just nu är inte så superfokuserad, jag laddar om efter en intensiv vår/sommar och tränar det jag tycker är roligt. Jag bygger styrka, bland annat en stark bakdel inför nästa års tävlingar och lägger upp mina träningsveckor utifrån vad jag är sugen på just där och då. Dessutom befinner jag mig just nu på en träningsresa i spanien där jag yogar, springer och testar på nya träningsformer. Det är avslappnat både mentalt och fysiskt.

Jag har en liten mental påse med träningspass som jag vet är bra för mig och är med i min “långsiktiga” plan. Dessa pass plockar jag upp från påsen och anpassar efter humör. Låt oss ta en dag förra veckan exempelvis. Jag hade ett pass som innehöll intervaller, gärna med cykel. Det passet körde jag på Acid där jag kombinerade högintensiva intervaller på cykel, rodd och SkiErg med styrkeövningar. Ett annat pass i min påse var överkoppsstyrka. Det passade jag på att köra en morgon när jag inte hade så mycket tid men samtidigt ville hänga lite med en Felicia på gymmet. Så jag slog två flugor i en smäll och körde 40 minuter axlar/rygg och fick träffa en kompis jag inte hade sett på länge.

Förra veckan körde jag 3 st benpass. Men de såg allaolika ut. Ett pass lekte jag mig igenom med Elina, ett annat körde jag själv  där jag i princip bara kommer lyfte tungt med en podd i lurarna och ett pass kombinerade jag med intervaller. Och det är just detta som jag behöver just nu. Ett avbrott i triathlon-träningen. Även om det egentligen inte är ett “avbrott” så då all träning jag gör kommer löna sig nästa år. För så är det ju, all träning räknas. Men mentalt, så känns det spretigt, kravlöst och väldigt lättsamt.

Och det påverkar även mig ibland, speciellt när jag ser hur hela mitt flöde på instagram börjar plocka fram sina trainers och lägger upp cykelprogram. Hur folk spenderar timmar med tunga lyft på gymmet, inplanerade i minsta detalj och hur personer jag följer spenderar varje jävla morgon i simbassängen. Det är klart. Det är klart som fan jag blir påverkad av det.

Man blir stressad och känslan av att “hamna på efterkälken” i sin träning uppstår.

Men. Jag skakar av mig det. Vänder andra kinden till. Tänker högt hur mysigt det är att inte vara i den där kalla bassängen riktigt..än. Jag är inne i ett bra flow och jag märker det främst på att jag mer och mer börjar snegla på cyklingen, kollar upp olika lopp, googlar trainers, läser artiklar om Vo2max och optimering av benstyrka inom cykling. Jag filar på min löpning och har en genuin längtan som sakta sakta börjar gro inom mig. En längtan efter att börja fokusera igen. Dock så  låter jag  den hållas och fortsätter ett tag till med att ta dagen som den kommer. För det är minst lika bra som ett stenfokuserat träningsupplägg.

Så försök koppla bort de där känslorna, och går det inte, avfölj då personer som just nu stressar dig. Det har jag gjort. För jag behöver inte den där inputen i mitt liv, den är onödig och jag vill bara följa människor som ger mig energi, inte tvärtom.

Och ibland är det fruktansvärt skönt att pausa målen man har och bara va.