Joanna Swica

Ni är många som frågar om hur man “börjar” so here we go!

Missförstå inte min något humoristiska rubrik. Men det är som det är, man känner sig som en förvirrad newbie när man först gör entré i Triathlon världen. Speciellt när var och varannan person slänger sig med uttryck som T2, klunga, tempopinnar, brickpass, transition, tri-suit och så vidare..

Jag började med triathlon av en ren slump. Det var tack vare min hälsporre och min killes övertalning att överge mina fördomar (de finns kvar, hehe) för män i tajta lycrakläder på alldeles för dyra cyklar. Jag hatade cyklister och hela “tour de france” mentaliteten som skedde i Stockholm varje dag vid rusningstrafik fick mig att tugga fradga. Men så en regnig söndag i mars för två år sedan, efter ordinerad löpvila på ett par månader, fann jag mig själv googla cyklar. Jag tänkte, om jag inte får springa – då får jag cykla. Och med det bestämt så anmälde jag mig till mitt första Triathlon några minuter därefter.

Det var en helt ny värld som öppnade sig.

En av mina första längre turer 2015 på min första cykel ( Röda faran. ) Här cyklade jag och C ner till Nynäshamn och tog pendeln tillbaka. 

1. Du behöver inte lägga en månadslön på första cykeln.
Neeej, skit i det. Visst vore det härligt att haffa en Trek Madone eller unna sig en liten godbit från Specialized som första cykel. Men låt oss vara realistiska, träning kostar. Triathlon kostar ännu mer. Det jag gjorde var att kolla mina mått hos en cykelhandlare och sedan köpte jag en begagnad cykel på blocket. 2 dagar efter mitt beslut att bli en cyklist befann jag mig i Bandhagen och hämtade hem min 15 åriga Trek. 4.100 kr betalade jag för röda faran och med tillbehör la jag väl totalt 6.500 kr på min cykelutrusning som bestod av följande:

• Hjälm. Snåla INTE här. Du är på riktigt dum i huvudet om du börjar snåla nu. Då kan du lika gärna vara utan.
• Handskar. Satsade på ett par med bra grepp och som andades.
• Cykelskor. Numera har jag två par, ett par landsvägsskor och ett par “spinning” skor (SPD).
• Cykelkläder. Jag köpte 2 par shorts och 2 cykeltröjor. Kolla på bikester, Wiggle, Sportamore eller XXL.
• Solglajjor. Cykelglasögon kan kan vara det fulaste som finns, men tro mig – de fyller verkligen sin funktion. Satsa på ett par som reflekterar solljuset. Jag köpte mina från Bikester för ca 600 spänn.

Det var mitt startkit. Idag har jag uppgraderat mig till en helt ny TREK Domane 2.3 med Shimano 105 växlar som jag köpte förra våren nere på Roslins. Jag sålde röda faran för samma pris jag köpte den då jag hade hottat upp hjulen och la sedan ca 10.000 kr mer på en riktigt pangcykel. För ja, du kan få en bra cykel utan att ruinera dig.

Det som händer när du blir riktigt cykelfrälst är att du har väldigt lätt att nörda ner dig  i alla coola cykelkläder som finns. Void, Rapha…dont get me started. Det är värt att satsa lite pengar på exempelvis bra cykelbyxor med bra padding. Tänk på fiffin! Det är pain på riktigt att cykla 10 mil med en öm fiffi. Och droppa trosorna, for real. DÄR kan vi snacka skav. Ett tips är även att mäta ut sadeln och byta vid behov. Det gör oändlig skillnad.

Uppgradering på gång. Provkörde på Roslins nere i Ystad när vi var nere under påskhelgen 2016 och sen fick polska faran följa med hem till Stockholm.

Jag började cykla med min kille och några tjejkompisar. Till en början var det så jäkla läskigt och så mycket att tänka på. Jag blundade och tjöt när det gick för fort och jag började så smått förstå varför cyklister och bilister hatar varandra.

Men det gick bättre och bättre..tänk att nöta mil. Få in det i vardagen att komma ut åtminstone 2-3 mil åt gången. Som nybörjare behöver du inte nöta 12 milsrundor eller tröskelpass. Det kan du fokusera på sen, när du väl blivit biten och bestämt dig för att fortsätta.

Inför mitt första Triathlon (sprint distansen i Stockholm Triathlon) hade jag ingen direkt plan. Jag cyklade lite och testade på en halvkass crawlkurs. Insåg ganska fort att ett kombinerat bröst/hund/simma under vatten – sim skulle bli mitt öde. Men jag hängde inte läpp för det, nej för fan. Jag skulle ju GÖRA det. Vem fasiken brydde sig om crawlteknik då? Och dessutom, löpningen hade jag redan. Den var jag minst nervös över. Jag skulle tävla i Triathlon och bara det gjorde mig till en superstar. Det var mitt mindset.

Jag ägnade sommaren åt att cykla härliga turer till Saltis, Ekerö m.m och sakta men säkert började en genuin kärlek till mitt nya intresse gro fram. Och när jag några veckor senare körde min första tävling var jag övertygad att detta minsann kunde vara något att bygga vidare på. Jag gjorde sprinten på 1.39 och hamnade på plats 187. Folk skrattade hjärtligt åt mig när jag hundsimmade mig fram och vansinnescyklade upp och ner för Västerbron. Det var så jädra coolt och en obeskrivlig kick att få komma i mål.
I MÅL på min första Triathlon tävling. Här snackar vi hybris, ego och hejdundrande lycka.

Väntar på att få komma in till växlingsområdet. Minns att jag här var så oerhört nödig, alltså nr 2 nervös-mage-nödig. Aj aj aj vad jag knep.

Så vad hände sen, efter 2015 och min debut?

Det får ni veta i del 2. Då djupdyker jag i träningsupplägg och uppgraderingen till en ny hojj.