Joanna Swica

Så var det ju det här med simningen. Efter min storstilade entré i Triathlonvärlden med hundsim och undervatten-spurter så insåg jag att jag skulle ha en dräglig chans i nästa tävling om jag bara fick rätt på simningen. Plus att min kille skämdes lite över mig när jag plaskade omkring som en stor blöt labrador.

I samma veva som jag bestämde mig för att lära mig crawl på äldre dar så kontaktade en tjej vid namn Johanna mig på Instagram med kommentaren: “Jag kan lära dig att simma.”

1,5 år senare hade hon inte bara lärt mig att crawla, vi umgås även privat idag och i Maj ska vi på hennes sons dop. Livet, det är rätt finurligt va?

Åter till simningen. Vi stämde träff 1-2 ggr i veckan där vi tränade teknik, andning och bensparkar. Resterande tiden körde jag själv. Jag minns hur jag bokstavligen släpade mig bort till simhallen 05:50 innan jobbet och grät ilskna tårar för det var så svårt. Jag h a t a d e det.

Men så en dag lossnade det (bilden ovan är tagen i samma ögonblick som jag ser tiden. L Y C K A! ) och jag simmade 2000m i ett svep. På en supertid. Och jag insåg, att jag hade lärt mig crawla på 4 månader. Ännu coolare blev min satsning att jag simmade på 28 minuter på Stockholm Triathlon förra året (1500m simning, 40km cykel, 10km löpning.) Jag var inte ens andfådd efteråt, vilket har stört mig sedan dess då det hade varit läge att ta i, jag menar, det var ju trots allt tävling.

I min Orca S5 dräkt 30 min innan start Olympisk distans. Så taggad.

1 km kvar till målgång. Här var det fokus fokus fokus. Tog rygg på en kvinna och bestämde mig för att smygtävla med henne sista biten.

Rekar växlingsområdet och försöker se cool ut i mina cykelbrillor. Vettefan om jag lyckades. 

Cyklingen gick bra, löpningen helt okej och jag kom in på plats 20 i min ålderklass på en totaltid: 02:53:24. Varför jag skriver “helt okej” är att jag inte var trött efteråt. Jag hade inte tagit ut mig och det för mig är inte en helt godkänd prestation. Kanske var det den känslan, av att jag inte tog det på riktigt allvar, utan lekte mig runt som fick mig att anmäla mig till Ironman 70.3 i Jönköping i år.

Eller så fick jag bara hybris. Inte helt omöjligt.

Så mina bästa tips för simningen är:

– Ta dig till den förbannade simhallen och nöt på. Längd efter längd. Du kommer inte lära dig om du sitter hemma och gnäller. Simning är inte den roligaste sporten. Jag håller helt med. Badjus är äckliga, håret blir grönt och vissa kvinnor står och rakar sitt könshår i duschen. MEN. Det är värt det och exakt den sekunden du tar första steget upp för rampen och börjar dra ner flärpen till blixlåset på din våtdräkt kommer du få din belöning.  Jag lovar.
– Investera i en snygg och skön baddräkt. Tillför något glammigt till klorbunkern. Gärna med hög skärning vid höften.
– Jag simmar mina intervaller med paddlar, bra “styrketräning” och jag får upp farten ordentligt. Har hjälp mig en del och ökat styrkan.

Sensommarkväll ute vid Hellas.

– Köp en helvåtdräkt och så fort vädret tillåter ge dig ut i friheten och simma ute. Det är bra mycket trevligare än att jaga plåster i bassängen. Finns att låna hem på tex Trispot. Jag köpte min heldräkt begagnad av en tjej via FB. Min korta som jag körde Swimrun i lånade jag av en grym tjej från Instagram. Tack J!
– Pulsklocka som mäter längder/strides. För det första, vem klarar av att hålla reda på 1500m i huvudet? Inte jag iaf. Plus att det är riktigt bra under 50m och 100m intervallerna när man ska snitta en viss tid.
– Ha 2-3 pass som du alltid kör i 4 veckor och byt sedan. Jag har alltid ett “nytt” pass för varje vecka jag kör nu för tiden. Kanske inspireras jag av någon annan, kopierar från något forum eller sätter ihop ett själv. Men när jag började simma hade jag 1 teknik pass och ett längre pass. I teknikpassen fick jag även in intervaller. En favorit är att köra uppvärmning valfritt 500m därefter 10x50m med start varje 1.10. Avsluta med 500m  där man ökar tempot varje vändande 25m.
– Utan träningskompis blir det nästintill omöjligt. Finns forum när Facebook där man kan hitta likasinnade eller ragga träningskompis på Instagram, min personliga favorit.
– Våga fråga om hjälp och framförallt, våga anslut till en simgrupp eller triathlongrupp om du känner att du absolut ej kommer iväg.

Är det något Triathlon träningen har lärt mig så är det att det inte är roligt alla gånger. Och att ibland är det bara rent pannben. MEN, allt slit faktiskt lönar sig. Det ger utdelning och har man ett mål eller en dröm att genomföra något så kommer man även göra det – bara man är beredd att lägga ner lite jobb på det.

I mål på Blåkulla Swimrun förra sommaren. Jag och fröken Rec kom tvåa i damklassen. Vem hade kunnat tro det för 2 år sedan? 

Jag tänker inte låtsas och säga att jag kvittrar mig fram till gymmet/spåret/bassängen alla gånger. Det gör jag inte. Det finns dagar jag tycker alla triathleter (inklusive mig själv) är fruktansvärt nördiga och drar mig för att gå och köra ett riktigt snorigt brickpass där man ser ut som en naturkatastrof när man är klar. Jag kan bli less på hela grejen.

28 jävla minuter! Här pumpade adrenalinet och inom mig skrek jag “GOGOGO!”

Men jag har inte lagt av än, och det är väl lite som med förhållanden, det är emellanåt olidligt jobbigt…  men alldeles jävla underbart.