JOANNA SWICA

Min styrka i livet är min nyfikenhet och vilja att testa på fast att jag inte har någon aning om vad som väntar mig. Dessa egenskaper ger mig gång på gång nya minnen och äventyr att fylla livet med och jag blir alldeles euforisk när jag gör saker som jag aldrig någonsin hade haft en tanke på att jag skulle kunna göra.

Igår kväll var just en sådan kväll som går rakt in kontot över minnesvärda dagar i livet. Jag har tidigare skrivit om att en av mina stora inspirationer i livet och en av anledningarna till att jag började cykla är en riktigt cool person vid namn Sofie Lantto. Det är även hon som kopplade ihop mig med Canyon och hennes sätt att se på livet dess olika alternativ tilltalar mig något oerhört. Igår kväll träffades vi äntligen efter något års av “internet-dejtande” och låt mig säga som såhär, vår första IRL-kompisdejt var en snabb historia. Bokstavligt talat.

Planen var att vi skulle ta ut våra tyskar (Canyon hojjarna) på en playdate. Men sen skickar Sofie ett mess till mig och frågar om vi inte ska dra iväg till Almunge utanför Uppsala och köra en SMACK-serie tempotävling som Uppsala CK arrangerar. Jag läser, fattar inte riktigt vad det är och svarar “självklart ska vi det!”.  Framåt fem blir jag upphämtad av Sofie, vi stuvar in cyklarna i bilen och kör sedan mot Uppsala. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig och tror för att vara ärlig att vi ska ut och cykla en tur med ett gäng gubbar.

När vi svänger in på den lilla parkeringen ser jag ett gäng bilar, en drös snabba tempocyklar med tillhörande riktigt snabba män som står i en lång kö till det lilla bordet där man anmäler sig och får chipet för tidtagningen.

Vad är detta? VAR är jag?

Vi ställer oss i kön, jag känner hur jag blir synad i sömmarna och får lite roade blickar när jag ställer frågor som avslöjar min okunskap direkt. Men mer än så är det inte, stämningen är riktigt trevlig och folk är hjälpsamma och tycker det är roligt att ha en newbie på plats. Dessutom har jag Sofie med mig, vilket är som att ha med sig ett OS-proffs, så jag går bakom henne och rättar till nummerlappen som jag givetvis har satt fel och andra små detaljer som jag har missat på.

Sen går det fort. Jag får starttiden 19:25.00 och vi rullar bort till start. Sträckan är 23,4 km på en fantastiskt fin landsväg och man vänder efter halva vid en kon mitt på vägen (står en kontrollant och navigerar trafiken). Man startar var 30:e sekund och sen är det bara att trampa snabbt in i helvete.

Vilket jag gör. Oh jäklar vad jag trampar. Jag trampar så fort att jag tjuter av glädje när jag inser att jag aldrig har trampat på fort på en tempohojj innan. Kommer in på 42 minuter och vrålar hur roligt jag tyckte det var. Stackarna från cykelklubben får en liten chock när jag kommer dyker ner i kakskålen efter loppet. Euforisk, lycklig och med ett nytt självförtroende. Det tar sig, det tar sig bannemig!

Så oerhört rolig grej detta var, som en hemlig cykelklubb. Undergroundcykling 2.0. Jäklar, vill göra detta varje vecka. Är så tacksam för att Sofie tog med mig på detta, för det var så coolt att helt plötsligt mitt i ingenstans vara med på en liten tävling och sen stå och dricka kaffe samt äta hembakat med ett gäng man aldrig hade träffat förut, men som alla hade en gemensam passion – att cykla fort. Fort som fan!

Nu måste jag leta efter en ny snabb hjälm, fick höra att man sparar upp till en minut av en snabb man i väldigt tajta kläder igår. Hej!

P.s Vill ni läsa mer om SMACK så hittade jag deras föreningssida. Som sagt, känns lite hemligt sådär. Ni hittar de här.