”Hej! Tycker du skriver väldigt bra och klokt och behöver få råd och dina tankar kring en sak.
Jag är nyutexaminerad ssk som känner att jag har valt hel fel väg i livet. Och det ger mig sån ångest och förtvivlan att jag inte gjort något åt det tidigare för jag vill inte jobba som det. Tiden på högskolan har gått så fort och från början kändes det rätt men ju längre tiden gick kändes det bara mer och mer fel och vipps så har det gått 3 år. Men det som är gjort är gjort och man kan inte förändra det som varit, samtidigt som jag var så ung när jag valde och under dessa åren förändras man mycket som människa med. Jag har kommit underfund med att jag vill jobba mer hälsofrämjande med friskvård och rehabilitering. Därför funderar jag bara på om jag ska jobba med något helt annat ett tag för att komma bort från allting och till hösten läsa en master inom hälsa och livsstil så man öppnar upp andra karriärvägar. Det som är jobbigt är bara alla runtomkring som förväntar sig att man ska ut och jobba som sjuksköterska nu, när jag själv egentligen bara vill fly. Tycker bara att allt känns så hopplöst just nu.”
Hej tjejen,
Jag väljer att svara dig i ett inlägg då jag tror att du inte är ensam om att känna just såhär. Eller nej, jag tror inte, jag vet. För jag hörde en person senast igår prata om just detta.
Vet du? Jag tror att dina studier har fört dig framåt dit du vill och fått dig att inse, i takt med att din kunskap har breddats och nya insikter har skapats, vad du vill göra. Att börja läsa ett ämne eller till ett yrke betyder inte att det är hugget i sten att man måste bli det. Se det istället som en jäkligt bra grund för ditt nästa steg. Ta mig tex, jag pluggade till Internationell Resekonsult efter några år utomlands och insåg ganska snabbt att min själ skulle dö på en resebyrå. Jag minns hur jag var på 2 dagars kurs på Amex resebyrå och ville bara bort. Däremot ville jag jobba med projektledning, resor och upplevelser. Jag tog det med mig och byggde på mitt CV genom olika jobb där min utbidning låg till grund och hjälpte till att få vissa jobb. Jag jobbade med hotell nere i Marocko, var logistik ansvarig på Tre, jobbade med event och projektledning samt inköp och koordination av räddningstjänster och bilbärgning på SOS International. Det fanns en röd tråd (okej, ibland var den rätt svår att se) och jag följde hela tiden min nyfikenhet.
Idag jobbar jag bland annat med resor på mina villkor, jag har bland annat Amex som samarbetspartner och frilansar bland annat som resereporter. Jag låter mitt intresse för träning och hälsa ta mer plats genom att vidareutbilda mig och jag ser ständigt till att låta min nyfikenhet leda vägen.
Det är aldrig en spikrak väg framåt och det tro mig, ibland blir det inte alls som man hade tänkt sig. Men så länge man gör det för sin egna skull och inte vad andra förväntas sig av en så blir det bra.
Gör vad du vill göra och kommer du på om ett år att ”nej, detta var inget för mig..” så får du ta dig en ny funderare. Man är aldrig fullärd eller klar. Men fan, slösa inte bort prime time av ditt liv genom att vilja fly. Ta kontroll och var tacksam över att du faktiskt har möjligheten att kunna bestämma över ditt öde. För det är ett privilegium.
Lycka till!
19 svar till “Vad gör man när man inser att man inte vill?”
Så sant så sant??
Håller med fullständigt. Jag är nyss fyllda 47, och för drygt tio år sedan hade jag knåpat ihop en kandidatexamen i retorik. Att hitta jobb som retoriker är dock hopplöst, i synnerhet som själva ordet ’retorik’ praktiskt taget blivit ett skällsord numera. Så jag klev över till privata säkerhetsbranschen, blev både utbildad utredare och livvakt och var ansvarig för fysisk säkerhet på en av våra bankers alla kontor. Jobbade nästan ihjäl mig, kraschade, och fick ta en paus och en funderare på livet i största allmänhet. Försökte hitta andra, liknande jobb inom säkerhetsbranschen där jag inte behövde pendla 3-5 timmar och över 100 mil i veckan, men i den branschen så får man oftast inte ens komma på intervju om man är 40+ och kvinna, och man ska helst av allt bara hålla käften och hålla till godo med att jobba som butikskontrollant eller väktare. Så vid nyår i år bestämde jag att nog fick vara nog – vill de inte ha min kompetens, så kan de ta sig i brasan. Det är deras förlust. Istället tänker jag sätta mig på skolbänken igen i höst och läsa till röntgensjuksköterska. Det var det yrket som stod högst på min önskelista när jag var 15, så nu har jag kommit full circle, kan man väl säga. Bonus: Det är ett yrke med mycket goda framtidsprognoser i hela världen.
Saker och ting är ALDRIG huggna i sten, och även om det för egen del blivit en del omvägar och hårda bud, så ångrar jag inga av de utbildningar jag gått. Jag har haft nytta av att vara retoriker när jag jobbat som livvakt/utredare/säkerhetsansvarig, och jag kommer säkerligen ha nytta av att vara både retoriker, livvakt och utredare när jag ska jobba med röntgen. Om inte annat, så är det ingen jäkel som klår mig på att skriva rapporter, göra utredningar och, om nödvändigt, lägga omkull någon som är stökig. Och, som sagt, röntgen behövs överallt. Jag funderar på att ta ett år på sjukhuset på Aruba när jag pluggat klart, och röntga lite turister och annars roa mig med att ligga i kristallblått vatten dagarna i ände. Sämre framtidsutsikter kan man ju ha när man är halvvägs i livet, tänker jag. 😉
Vilken energiboost jag fick av att läsa detta! Så häftigt och så spännande! Lycka till med allt och Aruba låter ju självklart! Stor kram!
Tack! Livet blir inte roligare än man gör det, brukar jag tänka, och det är viktigt att drömma. Utan drömmar är det ju inte mycket som blir roligt över huvud taget. Och när man väl har en dröm, så har man ju en målbild också…och när man har en målbild kan man göra en plan för hur man tar sig härifrån och dit. Med andra ord: Mot röntgenutbildning och Aruba! 😀
Stor kram tillbaka!
Här är en till som känner igen sig! Pluggat 4,5 år för att bli def jag trodde var drömyrket. Efter att ha jobbat som det i tre år börjar jag nu känna hur väggarna bara krymper och att jag inte står ut. Funderar på att skola om mig till hösten, ska bara klura ut vad jag tycker är roligt. Visst kan andras tankar och kommentarer om att man borde jobba med det man utbildat sig till vara jobbiga. Men det vore tusen gånger värre att inte vara sann mot sig själv!
Stor kram
Klokt svar på en väldigt vanlig fråga. Jag arbetar med vägledning och motivation till vuxenstudier, möter dagligen personer som upplever samma sak som den här tjejen. Att det förväntas att man ska arbeta hela livet som det man har utbildat sig till. Jag ser varje utbildning eller erfarenhet som ett block i ens arbetsliv.
Tjejen som skrev frågan verkar ju brinna för hälsa och valde därför att studera till SSK, jättebra avstamp till vidare studier eller karriärvägar!
Hoppas att hon hittar rätt väg och inte känner samma ångest.
Du är inte ensam! Jag tog en kandidatexamen efter tre års studier i våras, testade jobba under hösten men trivdes inte alls. Tog steget att börja om, har bytt bransch helt och hållet och pluggar nu en tvåårig utbildning på yrkeshögskola. Alla som jag berättat för sa ungefär ”oj! vilken helomvändning”. Jag valde att gå på magkänslan och känner mig befriad. Som Joanna skriver – vi är enormt privilegierade och det finns så många olika vägar att välja. Ett tips från mig är dock att jobba och skaffa lite distans till plugget innan du börjar om, på så sätt får man en chans att känna efter vad man egentligen vill härnäst. Lycka till!
Jag har under åren vidareutbildat mig från kock för 30 år sen till behandlingsassistent, kriminalvårdare och nu senast friskvård och kostkonsult med kognitiv inriktning.
På ett eller annat sätt har jag fått ihop en röd tråd i min kunskapsbank. Kost och hälsa hör ihop med det psykiska måendet och livet är en föränderlig resa med olika beteende och behov av förändringar.
Det är aldrig för sent att lära nytt och se det som ett komplement som kan leda dig dit just du vill!
Hej!!
Jag läste tre år på högskolan och fick en kandidat examen i kulturgeogarfi, provade att jobba något år men tyckte det var helt fel, jag ville ju jobba med människor!!
Utbildade mig till massageterapeut startade eget, hade eget företag i fem år och sen utbildade jag mig till sjuksköterska, la ner företaget och fortsatte som syrra. Jag älskar mitt yrke och ångrar inte en sekund att jag har läst tre olika utbildningar!! Livet är för kort för att inte trivas.
Följ din magkänsla!!
Lycka till
Här är en till! Blev klar med juridikstudierna i höstas efter 4,5 år och känner bara att jag inte tycker det är roligt öht att jobba som jurist. Jag är ändå bara 23 år så har många år på mig att byta bana ? Vill dock jobba ”ett tag” nu så jag kan få bolån och köpa lägenhet, typ ett år, sen när jag har någonstans att bo ska jag plugga något annat!! Längtar. Älskar att plugga även, mycket mer nice än att jobba.
Här har vi en snart 32-åring som är inne på sin tredje (!) eftergymnasiala utbildning. Pluggat 3 år på högskola men insåg att nja, det fanns ju inte så mycket jobb inom det, vill nog göra det här istället, läste en 1-årig utbildning till hälsocoach & PT, jobbade med det i cirka 4 år innan jag kände ”nä, det här vill jag inte göra resten av mitt liv”. Är nu inne på år 2 av ytterligare en 3-årig universitetsutbildning! Det går att ångra sig 10 gånger om, och det är OKEJ!
Hur ska man liksomveta vad man vill göra resten av livet när man är omkring 20? En del vet men de flesta inte. Framförallt vet man ju inte ens vilka olika jobb som finns där ute. Att utbilda sig är ett privileg och man ångrar ju inte direkt att man lärt sig något. Det är aldrig för sent (säger hon som drömmer om ett meningfullt jobb men där livet liksom kom emellan …)!
Åh känner igen mig så mycket, tog examen för 2 år sedan från en treårig universitetsutbildning och kände mot slutet att ”nej, det här vill jag inte göra resten av livet”. Har nu trots detta jobbat i samma yrke som jag utbildade mig inom men känner fortfarande samma sak. Vet dock inte vad jag vill göra istället, känner lite stress över detta eftersom jag inte vill ”slösa bort tiden” men sen tänker jag att det löser sig väl… SÅ skönt att läsa flera kommentarer här med från människor som ändrat sig både en och två gånger. Det ger hopp till en förvirrad 24-åring <3
Jag tänker att sjuksköterska är en jättebra grund att stå på för att jobba med de sakerna hon skriver om. Det är en gedigen högskoleutbildning i vårdvetensksp, anatomi mm – kunskap hon verkligen kommer ha nytta av inom andra yrken som har med hälsa o rehab mm att göra. Tänker att alla ssk inte jobbar på sjukhus mm med läkemedelshantering. Finns ju branscher som tex företagshälsovård som är mer inriktade på friskvård o rehabilitering. Kanske kan vars ett steg på vägen för att byggs på sitt cv samtidigt som hon scannar marknaden efter bra ingångar till ngt som känns mer rätt.. finns ju även tex kommunala verksamheter där man arbetar mer med förebyggande insatser. På många vårdcentraler håller sjuksköterskor i livsstilsmottagningsr där man arbetar med att motivera till levnadsvaneförändringsr. Min poäng är att det finns ganska många arbetsplatser där man i ett första steg kan arbeta som sjuksköterska men mer inriktat på hälsa än klsssisk omvårdnad/läkemedel. Och även om man söker sig till andra branscher är ssk en bra grundutbildning
Hälsningar en som pluggade 6 år till samhällsvetare men som nu 9 år efter examen har insett att hon vill omskola sig till fysioterapeut. ?
Halloj, det är ok att ändra sig (tycker jag), ångrar ingen utbildning eller jobb men verkar ha behov att byta yrke helt ungefär var 6:e år ?????
Först utbildning till kemist och jobbat inom läkemedelsindustrin i 8år / sedan utbildning till patentingenjör och jobbat på patentverk samt juristbyrå/ sen testat Marknadsavdelning och teknisk kommunikatör och nu senast projektledare och egenföretagare och har startat min egen webshop där man kan köpa personliga träningskläder med bilder på sitt eget husdjur ? ?.. men lär sig alltid nåt att ta med sig och som man har nytta av sen och ibland behöver man tid för att veta vad man vill! OCH när man utvecklas vill man nya saker ??
Hej hej!
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag har varit färdig sjuksköterska i lite mer än två år och kände under sista terminen ”amen, det är ju inte alls det här jag vill göra”.
Jag byggde upp andras förväntningar kring vad jag borde göra och tog ett ssk jobb efter examen. Mådde inte alls bra och valde att säga upp mig efter ett par månader. Lättnaden när jag sa upp mig går inte att beskriva!
Efter det fick jag möjligheten att ta ett jobb inom socialförvaltningen och har trivts superbra i 2,5år. Nu har jag kommit till en situation där jag måste byta jobb. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känt press att ta ett sjuksköterskejobb, men efter många (många!!!) Timmars funderande har jag kommit fram till vad JAG känner. Det blir inget sjuksköterskejobb.
Mina planer framöver är att först plugga en termin socialpsykologi, mest för att det är kul. Därefter planerar jag att plugga till fritidspedagog+idrottslärare 1-6.
Jag vet att det är sjuuuukt svårt men försök att känna efter vad just DINA känslor säger dig.
Kram
Hej oj jag kände igen mig så i personens fråga. Jag är sjuksköterska och jag ångrade mig efter utbildningen, men har alltid arbetat inom vården så man kände sig vilsen vad man skulle göra istället. Tack ni sjuksköterskor som vågar stå för era känslor, det gör att vi andra som fortfarande sitter i ”garderoben” inte känner oss så ensamma och vågar ”komma ut”. Tack till dig som svarar så hoppingivande!
Halka in på detta forumet nu för jag behövde stöttning. Jag har jobbat som ssk i 2 år och bara att jobba med sjuka människor har fått mig att må så dåligt. Detta var inget som jag tänkte på under utbildningen då jag var så motiverad att få hjälpa andra men med tiden jag har jobbat med det så känns det så brutalt fel. Har varit på en akutsjukvård i två år och nu gått över till hemsjukvård i kommunen för det skulle kännas lite mindre stressigt för en och lite mer strukturerat men detta känns ju nästan ännu värre. Jag vet alltså inte alls vad jag vill göra! Är så vilsen just nu men blev ändå så motiverad av alla kommentarer att det är faktiskt okej att byta jobb inom något helt annat, för varför tvinga sig själv stanna kvar i något man inte trivs eller mår bra av att jobba med. Man har bara ett liv liksom! Tack!
Hej!
Å vad kul att läsa om er alla, och vad man känner igen sig!
Jag har jobbat inom vården i många år, men mådde så himla dåligt till slut av just att jobba med sjuka människor att jag var tvungen att bryta och göra nått annat.
Jag var 36 år och kände men vad ska jag göra då? Jag letade länge och hittade till slut en yrkesutbildning på 1.5 år till rörnätstekniker.
Där det typ stod är du intresserad av vatten och miljö och vill ha jobb? Då kände jag men va sjutton jag kan väll prova på !
Utbildningen gick bra, mycket praktik och fick jobb direkt efter praktiken fick jag jobb som tekniker. Ett jobb som var väldigt fritt under ansvar där jag åkte runt själv och jobbade med ledningsnätet och även mycket med dagvatten.
I dag 1,5 år på nya jobb mår jag inte alls bra jag blev deprimerad och helt utmattad och känner mig helt förstörd.
Jag är vilsen trivs inte alls med varken arbetsuppgifter eller arbetskollegor.
Men vill heller inte gå tillbaka till mitt gamla vårdyrke. Vad gör man?
Många tycker jag var så himla stark som provade på nått helt annat och dessutom till ett manligt jobb. Jag är den enda tjejen på avdelningen. Men idag när jag e sjukskriven känner jag mig helt misslyckad!
Men kämpa på alla där ute som tur kan man ändra sig och byta spår!