Hej!
Detta har inte alls med ditt inlägg att göra men jag lyssnade på din medverkan i Embrace Her podden. Jag tar examen från fysioterapeutprogrammet i januari och jag vill inte alls jobba med detta längre. Jag har dumt nog känt så nästan hela utbildningen men hela tiden intalat mig att ”det kommer bli bättre”. Jag får en förlamande ångest som håller mig uppe om nätterna när jag tänker på att jobba som fysioterapeut resten av livet och alla jobbannonser får mig att vilja gråta. Jag är snart 25 år gammal och får åldersångest då jag har sån ambition att driva något (?). Jag vet inte exakt vad jag vill göra och detta gör mig så stressad. Jag fasar inför detta året efter examen för vad ska jag göra? Jag vill jobba och jag jobbar gärna hårt, att vara arbetslös eller ha för lite att göra är min mardröm. Men vad gör man när man pluggat en väldigt yrkesspecifik utbildning och inte alls vill detta längre. Du kanske inte alls har något svar på detta men jag älskade din medverkan i podden och tänkte att du kanske har några råd.
Kram
Hej Cecilia!
Denna frågan, eller rättare sagt funderingen tror jag många har och jag har fått den av flera läsare de senaste månaderna så jag tänkte att jag tar det i et inlägg istället så alla kan få ta del av den. Först och främst, kul att du lyssnade på podden och jag känner mig väldigt hedrad över att du vänder dig till mig för råd. Tack. Jag hoppas jag kan tillföra något av värde och förhoppningsvis få dig att känna dig mindre vilsen.
Jag tycker att du ska klappa dig själv på axeln för att du har försökt och inte ”gett upp” direkt när det kändes jobbigt eller du började tvivla. För även om jag förespråkar att man ska följa sitt hjärta och våga byta riktning när det är något som skaver eller man ej trivs med så tycker jag alltid att man ska försöka göra något åt sin situation och testa olika lösningar innan man säger ”tack, men nu räcker det.” För ibland kan en liten förändring eller samtal med en chef eller kollega göra så att man omvärderar hela sin situation. Det gäller egentligen allt i livet, alltifrån relationer till träning. Våga vilja förändra.
Men som du skriver så har denna ångesten pågått en längre tid nu och jag märker när jag läser att du känner dig oerhört stressad av denna ovisshet och motvilja. Och jag tycker inte det är värt det, speciellt inte när du får ångest över att du är 25 år och inte har någon riktning. Missförstå mig rätt, men 25 år är inget att bli stressad över (även om jag förstår att du blir det). Du har åååår på dig att komma fram till vad du vill göra med ditt liv. Men vet du vad det absolut bästa är? Det finns ingenting som säger att du måste veta. Jag menar, jag är 30 år med en examen som jag inte alls jobbar med idag och jag vet heller inte exakt vad jag vill göra i mitt liv. Det gav mig väldigt stresspåslag förr men nu känner jag bara – fuck it. Jag har länge haft en dröm om att känna frihet i mitt jobb och det har jag åstadkommit idag. Men aldrig haft en utstakad plan HUR jag skulle göra, jag har helt enkelt känt mig fram. Vågat lite magkänslan och skitit lite i resten.
Ångrar jag att jag utbildade mig till Resekonsult? Nej. Har min utbildning gett mig något annat förutom CSN-skulder? Absolut.
Att plugga gav mig kontakter, kunskap och ett jobb redan innan examen. Ett bra jobb som även fick mig att inse att jag inte vill jobba på resebyrå vilket gjorde att jag bestämde mig för att söka ett jobb mer mot den riktningen jag ville gå. Och så har jag gjort fram tills nu. Jag har byggt på min examen med kunskaper inom marknadsföring, upphandling, projektledning, ledarskap, försäljning, digitala strategier, kommunikation och en jädra massa annat som jag inte hade lärt mig om jag valde att jobba med exakt det som jag var utbildad till. Jag ångrar alltså inte min utbildning och jag är väldigt glad över att jag tog min magkänsla på allvar gällande oviljan att jobba med det jag trodde jag ville när jag påbörjade utbildningen. Men det är ju det som är så härligt, man måste absolut ingenting. Vad jag vet idag är att mitt intresse för att resa och min kompetens med projektledning och att få saker att hända har hängt med genom alla jobb jag har haft och är en ständig röd tråd. För se, idag gör jag ju någonting med resor och samarbetar bland annat med Resia och har en bra tjänst på SOS International, även om vägen dit har varit väldigt oklar många gånger.
Om jag hade varit du så hade jag tagit examen, firat ordentligt och sen funderat på om det finns någonting inom ditt yrke som du kan tänka dig att göra? Och om det inte finns någonting som tilltalar dig med ditt yrke – slopa det då och sök ett annat jobb. Vad vill du göra? Vill du vidareutbilda dig? Har du möjlighet ekonomiskt att vara lite ledig? Tillåt dig att vara det och ta någon vecka eller månad att lyssna inåt på vad du vill göra. Diskutera med andra, skriv upp vad du skulle vilja göra under 2019 och se om du kan hitta en röd tråd.
En sista grej innan jag avslutar. Att vara arbetslös eller ha för lite att göra är inget du ska vara rädd för eller skämmas för. Tro mig, det tog ett tag för mig att acceptera det faktum att jag faktiskt kommer ha veckor där jag inte kommer göra något vettigt under min tjänstledighet.
Eller vänta nu här. Vettigt enligt vem?
För det är DÄR du ska stanna upp och fråga dig själv – är pga yttre påtryckningar och måsten man idag vill ha fullt upp, pressat schema och höga karriärsmål? Eller är det för att man själv har en inre strävan, en passion för något? Det är inte konstigt att vi är så många som bränner ut oss när det idag mer eller mindre känns som en trend att förverkliga sig själv, ha ett högpresterande jobb, driva framgångsrika projekt och göra något med sitt liv.
Jag tror bara att man inte ska glömma bort att vad man än gör, så är det bra nog, bara man mår bra. Och det viktigaste och absolut första du ska börja med är att sätta dig ner, ta ett djupt andetag och säga till dig själv ”fuck it”. Ditt liv kommer inte rasa. Du är bara lite vilsen och vem är inte det? 18 år, 25 år eller 45 år – livet är inte hugget i sten. Det är rörligt och förändras, åt båda hållen, upp och ner. I takt med att du blir äldre så förändras ditt tankesätt och dina visioner. Du kommer underfund med saker och hittar nya saker i livet som är intressanta. Det är därför vi blir vilsna och ställer oss frågan ”vad sysslar jag egentligen med” – för att vi utvecklas och ställs inför nya tankar och intryck.
Fuck it, det går åt helvete ibland och vet du? Det kan vara något riktigt riktigt bra ibland.
4
23 svar till “Vad gör man när man inser att man vill i en helt annat riktning?”
Tänk att det här inlägget kom just idag, när ångesten över jobb och framtid har varit större än jag tidigare upplevt den. Till personen som skrev frågan, det är som att du läst mina tankar. Och Joanna, vilket bra svar! Tusen tack! ?
Ffffffffffffffffffffyyyyyyyyyyyyyfffffffffffffffffffffffaaaaaaaaaaaaaannnnn va bra skrivet Joanna.
Känner så HIMLENS mkt igen mig i det där.
Jag har hoppat på ett jobb jag V E R K L I G E N trodde var MIN GREJ.
Men under denna tid (~6 månader) så känner jag mer och mer för varje dag att NÄ DET HÄR ÄR NOG INTE RÄTT.
MEN jag har samtidigt i huvudet att jag borde/måste fortsätta för att jag nu har tackat ja till denna tjänst.
Jag har tamefan ångest var och varannan dag pga detta. Hahaha.
MEN Mest för att jag inte har ngn A N I N G om vad jag ska göra istället.
Målet med 2019 får bli att komma på vad jag vill göra som nästa steg i yrkeslivet.
Jag har ju till 110% förstått att man inte kan komma på EXAKT vad man vill bli när man blir stor, för det är då FAN förändreligt haha.
Haha, jag kom inte fram till ngt med denna kommentar. MEN det var så himla bra skrivet av dig! Spot on, såattsäga.
Du är så jädrans klok Joanna och jag håller med dig i vartenda ord. Man behöver inte ha en utstakad plan, det går bra att ta dagen som den kommer och arbeta utifrån det. Ambition och vilja kommer man långt på, inte nödvändigtvis alltid ”rätt” utbildning. Heja!
Spot on! Precis vad jag behövde läsa då jag på jobb 3 i samma branch trivs men verkligen inte ser en framtid. Vad jag vill bli när jag blir stor? Ingen som helst aning..!
Gud är i EXAKT samma position Malin!!! Och Tack Johanna för att du lyfte detta, känns så himla betryggande att fler känner såhär- har ingen i min närhet som riktigt förstår mig.
<3
Åh, lite lättnad över både meddelandet och svaret. Tack så mycket, det minskade min oro för en stund. Utbildad sjuksköterska (tvivlade redan från start) men vill inte jobba kliniskt som det. Vill dock tro att utbildning och kompetens aldrig är i onödan men som sagt, upplever också oro över framtiden. Känns dock skönt att veta att jag inte är ensam! Tack och lycka till!
Sitter här med tårar i ögonen Joanna. Tack så hemskt mycket för ditt svar. Jag har aldrig kommenterat på någons blogg förut men efter nästan en helt sömnlös vecka kände jag att jag snart går sönder. Det jobbiga är att ALLA frågar om man har sökt jobb eller fått jobb innan jag ens tagit examen. Little do they know att jag får panik och gråter så fort jag tänker på jobbannonserna. Jag har faktiskt kommit in på två kurser inom ledarskap, organisation och marknadsföring nu till våren. Jag försöker påminna mig om att detta inte är slutet utan bara början. Dock är det lätt tvivla på sig själv när man yttrar till sina närstående att man inte längre vill bli fysioterapeut och man får massa åsikter om att “man kan då inte plugga tre år och sen inte jobba med det”. Men ett så sjukt stort tack till dig!
Kram
Så bra och viktigt inlägg Joanna, tack för att du inspirerar och motiverar så många av oss till att våga bryta invanda mönster som vi inte trivs i! Du är en stor förebild för mig!
Hej Cecilia, vet inte om du kommer se detta, men jag vill bara skriva och berätta att jag varit i exakt samma situation som dig! Jag gick klart fysioterapeututbildningen för 1,5 år sedan och kände heller aldrig under utbildningen samma ”wow” känsla som många av kursarna. Jag gick klart utbildningen och har nu provat olika jobb som fysioterapeut, men har känt att jag saknar passionen och glädjen för yrket. I höstas mådde jag som sämst och var väldigt låg och kände att ”för vems skull gör jag detta?!” Så jag började kolla på jobb inom friskvård och helt andra branscher! Nu har jag tackat ja till ett jobb som account manager på ett företag som jobbar med träningsutrustning och jag är så glad över att jag vågade lyssna på mig själv till slut! Nu har jag fått ett nytt spännande jobb inom hälsa och träning, som är det som jag verkligen brinner för!
Jag tror att vi kan dra nytta av vår fysioterapeutexamen ändå, i dagens samhälle behövs ökad kunskap om hälsa och fysisk aktivitet runt om på många arbetsplatser!
Önskar dig stort lycka till!
Kram!
Hej Linnea!
Tack för din berättelse! Jag har försökt söka mig till andra områden inom yrket men känt mig vilsen och okvalificerad. Igår sökte jag dock ett jobb som account manager så vem vet vad som händer. Ett jättetack att du delade med dig, alltid skönt att höra om de som känner samma och vågade göra en förändring. Önskar dig all lycka. Kram!
Fan vad grym du är Joanna. Är så glad att du tog upp denna fråga, och för att du peppar!
Till Cecilia;
Måste börja med att säga: FAN VAD MODIG DU ÄR! Jag var i din situation för ungefär fem år sedan, när jag precis blev klar fysio. Jag vågade inte ens erkänna för mig själv att jag inte ville jobba som fysioterapeut. Hade inte alls samma brinnande intresse som mina klasskompisar, vilket gjorde att jag såklsrtninte la ner lila mycket energi på utbildningen och det märks till viss del idag.
Jag jobbade några månader som fysioterapeut trots allt. Men hade alltid ångest och insåg att jag inte kunde fortsätta ljuga för mig själv. Sökte ett nytt jobb inom administration. Det kändes som ett sådant jävla nederlag där och då. Men trivdes tusen ggr bättre med det jobbet, trots att det inte var så himla ”självförverkligande” som allt helst ska vara i dessa tider. Efter ett år sökte jag en magisterutbildning inom ergonomi och mto på KTH i Sthlm (distans). Efter detta kunde jag söka mig mer mot företagshälsovård och den privata sektorn, vilket verkligen är en helt annan värld än den offentliga. Nu jobbar jag ungefär 40% med patienter, men det allra bästa är att jag är ute på företag, håller utbildningar, gör arbetsmiljöbedömningar och får jobba mer med affärer. Det som verkligen är härligt är att slippa sjukdomsfokuset, det var nog det som tärde på mig mest innan. Jag hsr precis sökt en tjänst som key account manager inom mitt företag och ser absolut inte att det är omöjligt för mig att få den tjänsten, vilket innebär att jag inte kommer ha fysiouppgifter kvar. Så OM du ändå är liiiite intresserad av att jobba med friskvård och hälsa, så kan jag rekommendera dig att isf kolla upp någon tilläggsutbildning i ergonomi. Jag lovar dig att du kommer hitta något du trivs bra med. Avslutar med mitt favoritcitat ”det bästa med livet är att man får ångra sig och sedan får man ångra sig igen”
Lycka till!
Kram
Men gud vad alla är snälla och grymma! Tack Louise för ditt svar! Jag har haft många tankar och hellre velat dra mig mot friskvård och företagshälsa men upplever att fysioterapeututbildningen bara trycker in en i sjukvården och inte visar andra delar av yrket. Därför har jag känt mig så handfallen när allt jag ser är sjukvård och patienter. Jag är väldigt liten i kroppen och har redan börjat få problem under praktiker med handleder och dylikt, även därför jag känner mig så främmande inför yrket. Jag tycker även det “sjuka” är väldigt jobbigt och även om jag vill hjälpa människor tär det något otroligt på mig när jag träffar patienter. Ditt jobb låter verkligen som något jag skulle kunna tänka mig, vilken vidareutbildning var det du hade läst? Du låter grym och jag hoppas du får jobbet du sökt. Kramkram!
Tack Joanna!
Och tack för att du skrev detta just idag när jag behövde läsa detta som mest. Kram
Men guuud vad detta kom lämpligt!! Precis vad jag behövde höra. Arbetar inom yrkeshögskoleutbildning och har väl sett typ en adjunkttjänst på universitetet som nästa karriärmål, eller forska eller nåt. Mkt diffust men högt satta ambitioner med det hela. Jobbar heltid och påbörjade i höstas dessutom en masterutbildning på halvfart. Under julen nu så kände jag bara – vart fan är jag påväg? Jag håller på att bränna ut mig? Vill jag ens ha en akademisk karriär och då förmodligen jobba ihjäl mig i framtiden? Om jag fick välja fritt i livet utan att tänka på konsekvensena så är det knappast min dröm, utan jag skulle typ hänga i stallet hela dagarna? Typ raka motsatsen till välbetald akademiker 🙂 Så i fredags hoppade jag av den där jäkla utbildningen. Sekunden efter bröt jag ut i storgråt av lättnad. Känner mig helt pirrig av att ha fått livet tillbaka typ! Vill jag ens fortsätta på mitt halvtrista jobb? Så mkt mäjligheter det finns ändå om man bara skulle våga lite??
Jag gick just sjukgymnastutbildningen som alla älskade men jag ville hellre jobba med datorer insåg jag sista terminen. Jag gick INTE klart vilket jag ångrar mycket. En examen är alltid bra. Efter några år fick jag ett arbete som kombinerar mitt medicinska intresse med datorer, perfekt! Jag skulle ändå ha velat ha min examen. Så jag tror att om man är vilsen ute på sjön och osäker på om det är rätt riktning, simma till nästa boj eller brygga och fundera på vilket håll du ska simma vidare mot sen. Brygga/boj = examen, terminsslut eller annan “milstolpe”.
Pluggade och tog en examen inom pr och kommunikation för ett gäng år sedan, kom på under utbildningen att jag inte alls vill jobba med reklam, gick färdigt ändå trots tvivel. Därefter kände jag mig vilsen och hade svårt att få jobb inom den branschen som jag ironiskt nog ändå inte ville jobba inom. Jobbade inom kundtjänst och administration och därefter började jag plugga en helt annan utbildning! Vad jag vill säga är att det löser sig. Trots att jag aldrig jobbat inom den bransch jag först utbildade mig inom har jag haft nytta av utbildningen i det långa loppet för att komma dit jag är idag!
Pluggade 6 år och har examen som samhällsvetare. Har jobbat några år nu o börjar längta efter något annat, komiskt nog efter just att bli fysioterapeut som hon frågar om 😉 Har varit så stressad över att om jag följer mitt hjärta o omskolar mig om ett par år så kommer jag vara typ 40 när jag är klar. Men sedan slog det mig att jag kommer jobba tills jag är typ 70. Så antagligen kommer jag inte ens vilja jobba som fysioterapeut i 30 år, åtminstone inte på samma ställe. Så min poäng är: vi har så många år på oss som vi ska jobba. Vissa av dem kommer vara mer eller mindre transportsträcka för att komma på vad vi brinner för osv.
Det finns många fysioterapeuter som inte jobbar kliniskt utan tex med strategiska frågor inom hälso- o sjukvård, kanske inte heller vad hon är intresserad av. Men det är alltid bra med en akademisk examen, man behöver inte jobba med exakt de frågorna sedan, utan kan använda det som ett avstamp för att söka sig vidare.
Stort lycka till till henne!
Hej Joanna!
Vilket otroligt bra svar! Bort med ångest och panik och var stolt över det du har åstadkommit. Livet tar inte slut för att man tar examen i något man inte känner 100 % för, men det är alltid skönt att ha en examen att luta sig mot oavsett var man hamnar. Så gå klart och ta examen med stolthet och fundera sen på vad du kan göra av den!
Verkligen Stort av dig Joanna att engagera dig och skriva ett så långt och klokt svar! Tänk vad många det hjälpte!!
Jag gör det så gärna. Kul att se sådan positiv feedback! Gör det lättare för mig att veta vad ni vill läsa ♡♡♡♡ stor kram
Precis vad jag behövde läsa idag. Som om du läst mina tankar de senaste dagarna. Tack för ditt kloka svar Joanna!!
Vad glad jag blir! 🙂
Jo det kom fram till att ” Jag har ju till 110% förstått att man inte kan komma på EXAKT” detta har gett mig motivationen att söka mig fram. VÅGA testa vad som helst.
Klokt. 🙂