JOANNA SWICA

Jag kanske begår ett jobbmässigt-självmord nu när jag ifrågasätter mig själv. I denna branschen ska man höja sig själv till skyarna och leverera. Du ska vara relevant, sikta mot stjärnorna, inspirerande and have your shit together.

Men vad händer när du känner att du inte have your shit together? Att du har släppt taget om så mycket i ditt liv att du nu står i ett nytt och hur ska du någonsin inspirera någon när du själv är ute på ny mark? När stjärnorna är ointressanta?

Jag vet, vem jag är och vad har gjort är oforändrat. Och det är fantastiskt. Jag är stolt över mitt liv även om jag de senaste dagarna har skrattat hårt och bara skakat på huvudet när någon har börjat prata om min resa och ”framgång”. Ja absolut. Och hur bra går det nu tycker du?

Min killkompis skickade dessutom precis en memebild på en katt och en blåhårig tant som dricker vin.

Ni förstår nivån.

Så ja, där har ni det. Jag är förbannat nervös inför hösten som består av flertal större föreläsningar. En av dem är i oktober, på Malmömässan inför hundratals människor. Fantastiskt.

Men det kanske är just det här som behövs. För det skapas ingen magi på lugnt vatten. I allafall inte för mig. Så storma på.