JOANNA SWICA

Det regnar ute. Sådär piskande hårt så att fönsterna skallrar av vinden som tar tag om rutorna och blåser in kall luft mot mig där jag ligger i sängen under täcket. Klockan har passerat elva och jag ligger fortfarande i pyjamas. Kaffet bredvid mig börjar svalna men det gör mig inget för jag vet att jag snart ska bli serverad scones ackompanjerad av en ny rykande kopp. Dagen kommer ägnas åt att tassa eller ja, snarare lite lätt haltandes, omkring med rufsigt hår, sömnig blick och en känsla av välbehag. Som den dagen i öknen när vinden blåste mot mitt ansikte och jag kände samma välbehag i kroppen. Det är fint att finna och få känna den känslan, oavsett situation. En regnig lördag under ett flanelltäcke i december eller lutandes mot en jeep i ett torrt ökenlandskap i Israel. På ett berg med snöklädda toppar. I skogen med lätta löpsteg. Eller i en glasbur på ett torg i Västerås. Jag har samlat på de stunderna. Nästan lite jagat. Kanske för att jag har varit rädd att jag inte kommer känna den där känslan i de mest avskalade stunderna. Att få känna igen. Och jag plockar gärna fram dem, men jag känner även att de kan få stanna allt oftare i min lilla ask i bröstet. För jag behöver inte påminnas lika starkt om välbehaget som kan infinna sig. Jag behöver inte påminnas när det infinner sig allt oftare. Som igår. Som nu.

Jag kommer skriva ett inlägg om mina 18 timmar i buren. Men inte nu. Behöver ha en helg av inga måsten.

Vi hörs snart igen. Kram på er.