JOANNA SWICA

Sitter på planet mellan Munchen och Gdansk och skriver. Anledningen till att jag skriver detta inlägget är den massiva respons jag fick för några timmar sedan när jag la upp på min instastory hur en tjej snett framför mig på planet satt och redigerade sina poolbilder i en app.

Och innan några av er går bat shit crazy och börjar yla om att man inte får filma folk så var det inzoomat på hennes händer och skärm. På vad hon gjorde. Man såg inte ansiktet i detalj heller. Okej? Bra. Låt mig fortsätta.

Man ser tydligt i videon hur hon drar upp brösten för större storlek, förminskar midjan och slätar ut benen samt gör dem längre. Detta pågick under nästan hela flygresan med ca 15 bilder. Dvs antagligen hela semesteralbumet. Jag hann äta ett rör Pringles och två mackor samt sänka 2 cola zeros innan hon var klar. Ja. Jag äter när jag är nervös.

Missförstå mig rätt, folk får göra vad de vill. Vill man botoxa sig, redigera sin midja, använda filter och överdosera smink. Gör det. Kör så det ryker! Det är inte det jag reagerar över och inte heller det fokuserar på i denna text.

Det är den naivitet och ovetskap nästintill alla av instamail kommentarerna innehöll. Av 89 instamail var det ca 75 st som undrade om det var på riktigt och om detta fenomen verkligen förekom.

”Det kan inte vara på riktigt, för sånt gör folk ändå inte?!”

Wake up and smell the cash med en stor jävla touch of instafame hjärtat.

Det är skitvanligt.

Jag kan komma på ett dussintal instagramprofiler som någon gång, somliga mer ofta än andra, retuscherar sina bilder. Och när jag skriver retuscherar så menar jag inte filter, ändra ljuset eller jämna ut en rödbränd panna. Jag pratar om mixtring av kroppsform.

Det är mer vanligt än vad man tror.

Jag minns hur jag för några månader sedan på ett träningsevent träffade på en tjej vars konto jag hade följt länge men avföljt då jag märkte hur jag fick en lättare ångest när jag fick upp hennes bilder i flödet. Speciellt på de extra känsliga dagarna när jag brukar stå och kvida framför spegeln för jag känner mig som Ber Karlssons övergödda kvinnliga kopia. Och då jag anser att man helt enkelt får ta ett jävla ansvar för sin mentala hälsa avföljer jag och slog ifrån mig tanken på celluitfria lår och välskapt midja.

Tills jag träffade tjejen IRL i träningskläder och insåg att min smygande ångest egentligen var ett luftslott. Ett luftslott byggt på photoshop.

Kände mig lurad.

Och jävligt sur att jag hade varit neurotisk i onödan.

Jag skrev ett inlägg häromdagen på Instagram (läs här) om att tänka till och vara medveten om vad som ligger bakom de flesta bilderna. Om att vinklar och rätt hållning kan ge två helt olika bilder trots att de är tagna i samma ”ögonblick”. Det är inte alltid som det ser ut och jag tycker det är viktigt att man är medveten om det.

För helt ärligt talat så kommer klimatet och ”strävan” efter perfektion inte förändras på nätet. Tvärtom. Är det inte bättre då tänker jag att vi blir mer medvetna om vad som händer och vad som egentligen försiggår ”bakom kulisserna” på de där GOALZ bilderna?

Kunskap är makt och ifrågasättande är förändring.

Det ger iallafall mig ett mentalt försprång i sociala medier.

För helt ärligt talat – det är en ding ding jävla värld.