“Var inte så jävla PK!” // Tjejkväll med 3 och Huawei i Göteborg .

Wow vilket dygn, känner mig helt upprymd och fylld av ny energi. Klockan är lite över sex (zzzzz) och jag sov 4 timmar inatt. Men det det är helt fine! Sitter och jobbar på tåget tillbaka upp till Stockholm och kan faktiskt inte klaga över mitt “morgonkontor”. Är hög på gårdagens kväll. Stor eloge till Petra och resten av tjejerna!

För några månader sedan kontaktade Petra som är butikschef för en av 3 Butiker i Göteborg mig och undrade om jag ville komma och prata om motivation, min karriär och att vara tjej i en mansdominerad bransch. Det tog mig inte många minuter att kolla schemat och tacka ja. Jag blev oerhört glad över att få frågan och även stolt över att min gamla arbetsplats (jobbade som logistikansvarig på 3Event tidigare) ville att jag skulle komma och dela med mig av vad jag har att säga. Jag tycker fortfarande 3 är ett av de bästa arbetsplatser jag har haft och minns hur tungt det var att lämna företaget trots att det var mitt beslut och jag som ville vidare och utvecklas. Så jag lämnade och är idag glad över mitt beslut att börja på SOS International. Jag menar, allt är möjligt, för våra vägar har ju minst sagt korsats igen.

Hur som helst så satte jag mig på tåget ner till Göteborg igår eftermiddag. Jag var taggad och hade hunnit jobba undan en del på kontoret under morgonen. Drog förbi Vass PR som hade pressdag på vägen till T-centralen och sa hej till tjejerna. Sedan var jag på väg. Jag mös ner mig med datorn, tog fram lite dokument som behövde läsas igenom, rev av mail, åt min hummus-sallad och njöt av tågresan. Allt gick enligt plan och jag skulle vara framme 16:40, vilket skulle ge mig en timme att checka in på Clarion Post, sminka om mig samt locka håret och gå upp till restaurangen som eventet skulle hållas på.

16:30 stannade tåget i Stenkullen och där blev vi stående.

Panik.

18:30 checkade jag in på hotellet med ett glödande hat mot SJ. Och nej, det är inte det faktum att en elkabel brann och slog ut hela trafiken i väst som gjorde mig förbannad. Det var det faktum att SJ är totalt oförmögna att hantera sådana här situationer. Deras framförhållning med exempelvis ersättningsbussar, information och logistik är lika med noll.

Så nu fick jag det sagt med.

Jag var på plats vid 19:00 och hade nätt och jämt hunnit byta om. Jag var uppe i varv och lite nervös. Det la sig efter 2 minuter när jag hade hälsat på alla tjejerna. Vi var väl runt 25 stycken och stämningen var så fruktansvärt bra.

Efter lite mingel och en god middag (åt en sjukt god pastapesto som slog rekord i krämighet, för att inte tala om dessertbomben vi fick in) så var det dags för lite diskussioner om hur det är att vara kvinna på mansdominerade företag, att hantera olika situationer som uppstår och att våga ta plats. Det är så enkelt att säga “det är bara att skaffa lite skinn på näsan” men HUR?

Huawei gick upp och pratade lite om Honor 9 som imponerade med sin kamera. Jag såg genast alla selfiemöjligheter.

Sedan var det dags för mig.

Och ja, som jag sa till tjejerna när jag började prata så hade jag under hela veckan haft en svag känsla av “nu kommer de komma på mig, nu kommer de komma på att jag är en bluff”.

Det är så sjukt att ha den känslan. För jag VET att jag är där för att jag inspirerar. Må hända att jag låter självgod och som att jag har hybris nu. Fuck that. Det har jag inte, jag säger det så ödmjukast så möjligt. Jag är så otroligt glad för all den respons jag får dagligen och är överväldigad över att bli inbjuden på sådana här saker.

Men det gör inte att känslan “jag är inte så bra som jag utåt sett verkar vara” försvinner. Den dyker upp lite tätt som tätt. På jobbet, speciellt nu när jag sitter med tunga upphandlingar och projekt samt även träningsmässigt. Ja, egentligen på alla plan i livet. Och det har jag förstått händer flera – trots att vi innerst vet om vår kompetens, vet om att vi är jävligt bra och inte ska behöva tvivla på oss själva.

Jag pratade bland annat om det. Men även om så mycket annat som jag har stött på under åren, om mitt mindset, om att gå från förlamad till att springa runt Mont Blanc. Om allt som har gjort och gör mig till den jag är idag.

Det är så viktigt med sådana här tjejträffar. Inte för att det just är tjejträffar och att vi gemensamt i en rosa fluffig ring ska sitta och vråla GIRLPOWER! Nej för helvete. Låt oss slippa det. Vad som är viktigt med dessa träffar är stödet, nätverkandet och ett forum som tillåter oss att ventilera och dela med oss utan våra erfarenheter och problem som har tillstött under vägens gång utan att bli dömda, hånade eller förbisedda.

Jag avslutade min “föreläsning” igår med att påpeka att ensam är inte alltid är starkast.

Tillsammans kan vi uträtta så otroligt mycket och sakta men säkert kommer den där negativt betingade rabiata feminist-stämpeln blekna. Jag är så oerhört trött att bli kallad för PK, feministjävel eller jobbig när jag pratar om vad som engagerar mig, om sådana här träffar och vad samhället behöver en jävla uppryckning på.

Tjejer ÄR utsatta. Men vi är också jävligt kompetenta, starka, smarta, känsliga, effektiva och drivna.

Vi måste bara tillåta oss själva att tro på oss själva och framförallt – våga sätta ner foten. Våga gå uppåt i ledet, våga kräva av högre uppsatta personer på exempelvis sitt företag att lyssna, att agera, att uppmärksamma. Det är skitsvårt, jag vet, på riktigt JAG VET. Varit där, gjort det, mått jävligt dåligt över det men det har varit så värt det.

DET är vad kvinnligt nätverkande handlar om.