Jag skrev en text om ansvar på min IG igår. En text som många tyckte om men även kände sig träffade av. En text som säkerligen skavde för en del medan andra fick en push framåt. Jag kan förstå det. Befinner man sig i ursäktnings-träsket där man inte riktigt vill (eller kan) se sitt egna ansvar i handlingar och beslut så blir sådana inlägg oerhört irriterande.
“Du vill bygga muskler, men vågar inte öka maten, lyfta tungt eller släppa förbränningscardion. Du säger att du inte har tid att träna men berättar gladeligen om alla serier du hinner se. Du vill bli bättre på att springa, men lägger ner så fort det känns jobbigt och inte går i det tempot du vill. Du vill att träning ska vara roligt konstant hela tiden och att passen alltid ska kännas spännande. Du vill ha synliga resultat men anser att varje helg, onsdag och en regnig dag är ett nytt tillfälle att unna sig på. Du vill göra allt som alla andra gör, men missar vad du behöver göra för att ens komma dit. Du är trött och tappar orken, men har inte tid att vila. Du vill springa lopp men nonchalerar arbetet dit. Du vill att resultat ska vara lika enkelt att beställa som hämtmat.Du blir arg, frustrerad och besviken varje gång det inte går som du vill. Varje gång du inte genomför eller får de resultat du önskar. Det är orättvist och hopplöst. Fan vad obekvämt det är! Vänta. Vilket av det? Jobbet eller insikten? Ledsen att behöva vara den som skrapar, så vems ansvar blir det denna gången?
Som alltid när man skriver denna typen av inlägg så får man reaktioner. Vilket är bra, för jag vill att det ska sätta igång tankar och vara något som man stannar upp och reflekterar över. För hur ska annars en förändring ske?
Jag fastnade vid ett DM som kom in ett par timmar efter jag hade postat inlägget. Det var från en kvinna som har följt mig länge och integrerat förr. Hon skrev och berättade hur hon länge hade tampats ett on/off beteende och varit en typisk jojo-bantare. Ett tag hade hon till och med avföljt mig och några andra träningsprofiler just på grund av att hon blev provocerad av oss. “Mitt dåliga samvete över att jag inte tog tag i mig själv rann över i att jag blev arg på er vilket inte var riktigt rättvist…” Nu följde hon mig igen och kunde ta till sig sådana texter för vad de var och inte känna sig påhoppad. Hon kunde också bli inspirerad av träningspass istället för att direkt bli irriterad över att hon inte hann på morgonen, hade tillgång till ett visst gym eller kunde springa i grupp. “Alla dessa ursäkter är mina egna, det är inte ert/ditt fel att jag inte kan göra detta och nu när jag har insett detta så kan jag börja jobba med mig själv.”
Vi hade en fin konversation och landade i något bra. Vilket i slutändan allting handlar om. Och om jag bara kan få en person att vilja ändra sitt beteende och inställning, då har jag nått fram.