I förra veckans nyhetsbrev till mina onlinekunder pratade jag om ursäkter kopplat till sina prestationer. Hur kommer det sig att så fort man pratar högt om prestationer så händer det, tyvärr alltför ofta, att det skaver lite. Varför är det så? Och framförallt, behöver det vara så?
Vi vill så gärna prestera men väldigt ogärna lägga den energi och åtagande som en prestation de facto kräver av oss. Och varför är vi ovilliga till att erkänna åtagandet dels för oss själva och andra? Är det för att besvikelsen är mer märkbar om vi inte lyckas? Att vårt misslyckande i andras ögon kommer brännas fast på vår hud?
Om jag inte ger hundra procent så kommer inte fallet bli lika hårt. Och då kommer det alltid finnas en ursäkt, en förklaring till att jag inte lyckades. Istället för att ta hela ansvaret för min bristande dedikation. Är det så schysst? För vad händer om vi inte tar vårt ansvar och ger något en ärlig helhjärtad chans? Det blir inte som vi hade tänkt oss eller rentav något av det alls.
Vi gömmer oss bakom ursäkterna som blir vår broms.
Är det då värt det?