JOANNA SWICA

Jag är så frustrerad och uttråkad. Och mätt. Väldigt mätt. Sitter vid köksbordet och äter pepparkakor samt scrollar igenom folks träningsbilder. Min hand jobbar snabbt och systematiskt mellan kakburken och tangenterna, det finns ingen hejd på mig och gränsen där jag vanligtvis skulle ha stoppat har jag passerat för längesedan. Det är alltid såhär när jag inte får träna, jag tappar allt. Jag surar och trycker i mig onödigt mycket godis, kakor etc för att jag känner att jag det inte spelar någon roll. Får jag inte träna, det jag älskar mest, ja få får jag trösta mig med det näst bästa – mat. Så vaknar jag upp med magknip istället för träningsvärk dagen efter och blir sur på mig själv att jag inte kan växa upp. (Off topic: Nyåkers Apelsin pepparkakor är oerhört goda.)

Men så är det, här sitter jag alltså och sneglar bort mot vårt extrarum som sakta men säkert håller på att förvandlas till ett kombinerat gästrum/cykelrum. Där står min cykel och påminner mig om vad jag skulle kunnat göra om det inte vore för min krassliga hals. Jag måste bara hämta hem min trainer som jag har köpt av Natalie, sen är rummet komplett och jag kan börja nöta intervaller.

Nu har jag vilat i 4 dagar och den känslan jag kände i tisdags är som bortblåst. Då var det lite gött att ligga i soffan på kvällen eller att inte behöva gå upp halv sex på morgonen för att springa. Nu är jag uttråkad och det kliar i kroppen. Jag vill svettas, röra på mig och framförallt: få chansen att använda alla pepparkakor som extra bränsle. Nu gör de mig mest sömnig och gasig i magen.

Det blir ju inte bättre av att alla verkar få till sååååå bra träningspass. Varenda jäkel på Instagram kvittrar om hur fantastiskt det är att träna. Jag läser och fnyser surt som när jag var nybliven singel för några år sedan och stötte på hånglande par överallt i tunnelbanan. “Mäh..sluta krydda..” tänker jag och sträcker mig efter ännu en kaka samtidigt som jag nyser så att skärmen blir blöt. Som en bitter gnällig tant sitter jag här och muttrar. Det är som att varenda dag skulle kunnat bli ett perfekt träningspass. Förstår ni hur jag menar? Det är som att min hjärna TROR jag missar mer än vad jag egentligen gör.

Sen lägger jag in dödsstöten. Jag tar fram mappen med bilder från tävlingar.

UÄÄH.. tortyr.

5 månader kvar till IM Marbella 70.3.
7 månader kvar till IM Jönköping 70.3
8 månader kvar till IM Kalmar.

Och här sitter jag i en nerfläckad t-shirt, med kaksmulor runt munnen och drar upp snor i näsan.

Det är lugnt, jag vet det – jag är i bra grundform och vet exakt vad jag ska göra när jag väl sätter igång med träningen.  Men det är som att hjärnan glömmer bort allt vettigt emellanåt och klappar ihop totalt. Vilket resulterar i detta gnäll.

Men jag antar att man måste ha sådana dagar med, allt kan inte vara som en gnistrande målgång varje dag.